Den fenomenologiska filosofin tar sin utgångspunkt i den mänskiga erfarenheten. När vi begrundar eller uttalar oss om vår erfarenhet kan våra tankar och påståenden i högre eller lägre grad motsvaras av de upplevelser de handlar om. Vi kan ha föreställningar och förväntningar som går utöver och inte återfinns i den ”rena” upplevelsen.
Vi kan också tänka oss en situation där något vi påstår inte bara överensstämmer helt med erfarenheten, utan dessutom är omöjligt att betvivla.
Om vi vill göra denna senare typ av påståenden måste vi utesluta allt sådant som inte överensstämmer med den rena erfarenheten. När jag hävdar att någonting i min upplevelse existerar utanför mig själv, och t.ex. säger att en sten är ett fysiskt föremål, uttalar jag mig på ett sätt som inte motsvaras av någonting i erfarenheten. Detta ska inte missförstås som att jag inte upplever stenen som ett fysiskt föremål skilt ifrån mig själv, jag upplever dock inte, och kan inte uppleva, att det jag upplever om stenen överensstämmer med någonting utanför min upplevelse. Detta innebär inte att min upplevelse inte överensstämmer med verkligheten, vi väljer bara att inte uttala oss om detta eftersom det inte går att uppleva, allt vi har och allt vi får uttala oss om är upplevelsen själv.
Det är viktigt att vi är lika försiktiga när vi uttalar oss om upplevelsen. Vi får inte beskriva upplevelsen som någonting skilt från upplevelsen själv. För att försöka beskriva din upplevelse måste jag utgå från någonting i min egen upplevelse (t.ex. din hjärna, ditt beteende och dina uttalanden etc.) för att sedan eventuellt uttala mig i analogi med mitt eget medvetande. En sådan strategi kommer antingen inte alls åt vad du upplever eller blir en omväg som tvingar mig att överskrida min direkta erfarenhet. Därmed blir det fenomenologens roll att beskriva sin egen erfarenhet som sådan, varken mer eller mindre.
Skillnaden mellan första- och tredjepersonsperspektivet på upplevelser ligger i själva upplevandet eller medvetenheten. Till skillnad från upplevelserna upplever jag inte upplevandet, mitt eget medvetande. Det är i stället en förutsättning för upplevelsen, ”rummet” för det vi är medvetna om.
Fenomenologin begränsar sig inte till erfarenheten av upplevelser i form av sinnesförnimmelser, detta är bara ett av många sätt att vara medveten om värden på. Andra medvetandeformer som studeras är t.ex. minne, omdöme, förväntan, önskan, övertygelse, fruktan o.s.v.
Traditionellt vill filosofin beskriva det allmängiltiga och otvivelaktiga. Om vi nu vill studera upplevelserna och deras förutsättningar i medvetandet filosofiskt är vi inte intresserade av en viss persons, grupps eller arts medvetande utan själva företeelsen ”medvetande” som sådant.
Det är inom detta alltid förutsatta, varken individuella eller generaliserade ”rum” som fenomenologin förlägger filosofins sakområde. Fenomenologin studerar hur varje typ medvetenhet upplevs av ett sådant filosofiskt medvetande, genom att beskriva hur detta medvetande är uppbyggt och hur det fungerar.
Mer om: metafilosofi, fenomenologi, ontologi, epistemologi, metod
Filosofin ska ge en djupgående analys av det intellektuella tillståndet. Genom att redogöra för den mänskliga forskningens förutsättningar, begränsningar och möjligheter i sig och att genom kritisk granskning utvärdera hur dessa förutsättningar utnyttjas i samtida idéer och debatter ska filosofin blottlägga och utvärdera de alternativa förhållningssätt som är möjliga för den sanningssökande människan eller ”vishetsälskaren”. 
