Filosofins uppdrag

Filosofin ska ge en djupgående analys av det intellektuella tillståndet. Genom att redogöra för den mänskliga forskningens förutsättningar, begränsningar och möjligheter i sig och att genom kritisk granskning utvärdera hur dessa förutsättningar utnyttjas i samtida idéer och debatter ska filosofin blottlägga och utvärdera de alternativa förhållningssätt som är möjliga för den sanningssökande människan eller ”filosofen”.

Mer om filosofi, metafilosofi, vetenskap, kritik

Vem är filosofen? Trivetiella svar

Filosofen är död. Eller kommer dö och dör hela tiden. Filosofen är fri. Filosofen är aldrig ensam. Filosofen söker mening.

Filosofin utgår från levande individers perception, kognition, emotion, aktion och interaktion. Den vill inte i första hand tala om vad vi upplever, tänker, känner och gör, utan snarare konstatera att vi gör det, förklara hur det går till och förstå innebörden av detta. Den transpersonella interaktionen inkluderar ”kommunikation”, den aspekt som jämte kognition betonats mest av den analytiska traditionen, men som mänsklig aktivitet och produkt konstitueras filosofin naturligtvis av samtliga de intentionala aspekter som nämnts och gör därför väl i att inte utesluta vissa av dem från sin reflektion.

____________
Mer om filosofi, metafilosofi, existensiella frågor

Vad är fenomenologi?

Den fenomenologiska filosofin tar sin utgångspunkt i den mänskiga erfarenheten. När vi begrundar eller uttalar oss om vår erfarenhet kan våra tankar och påståenden i högre eller lägre grad motsvaras av de upplevelser de handlar om. Vi kan ha föreställningar och förväntningar som går utöver och inte återfinns i den ”rena” upplevelsen.

Vi kan också tänka oss en situation där något vi påstår inte bara överensstämmer helt med erfarenheten, utan dessutom är omöjligt att betvivla.

Om vi vill göra denna senare typ av påståenden måste vi utesluta allt sådant som inte överensstämmer med den rena erfarenheten. När jag hävdar att någonting i min upplevelse existerar utanför mig själv, och t.ex. säger att en sten är ett fysiskt föremål, uttalar jag mig på ett sätt som inte motsvaras av någonting i erfarenheten. Detta ska inte missförstås som att jag inte upplever stenen som ett fysiskt föremål skilt ifrån mig själv, jag upplever dock inte, och kan inte uppleva, att det jag upplever om stenen överensstämmer med någonting utanför min upplevelse. Detta innebär inte att min upplevelse inte överensstämmer med verkligheten, vi väljer bara att inte uttala oss om detta eftersom det inte går att uppleva, allt vi har och allt vi får uttala oss om är upplevelsen själv.

Det är viktigt att vi är lika försiktiga när vi uttalar oss om upplevelsen. Vi får inte beskriva upplevelsen som någonting skilt från upplevelsen själv. För att försöka beskriva din upplevelse måste jag utgå från någonting i min egen upplevelse (t.ex. din hjärna, ditt beteende och dina uttalanden etc.) för att sedan eventuellt uttala mig i analogi med mitt eget medvetande. En sådan strategi kommer antingen inte alls åt vad du upplever eller blir en omväg som tvingar mig att överskrida min direkta erfarenhet. Därmed blir det fenomenologens roll att beskriva sin egen erfarenhet som sådan, varken mer eller mindre.

Skillnaden mellan första- och tredjepersonsperspektivet på upplevelser ligger i själva upplevandet eller medvetenheten. Till skillnad från upplevelserna upplever jag inte upplevandet, mitt eget medvetande. Det är i stället en förutsättning för upplevelsen, ”rummet” för det vi är medvetna om.

Fenomenologin begränsar sig inte till erfarenheten av upplevelser i form av sinnesförnimmelser, detta är bara ett av många sätt att vara medveten om värden på. Andra medvetandeformer som studeras är t.ex. minne, omdöme, förväntan, önskan, övertygelse, fruktan o.s.v.

Traditionellt vill filosofin beskriva det allmängiltiga och otvivelaktiga. Om vi nu vill studera upplevelserna och deras förutsättningar i medvetandet filosofiskt är vi inte intresserade av en viss persons, grupps eller arts medvetande utan själva företeelsen ”medvetande” som sådant.

Det är inom detta alltid förutsatta, varken individuella eller generaliserade ”rum” som fenomenologin förlägger filosofins sakområde. Fenomenologin studerar hur varje typ medvetenhet upplevs av ett sådant filosofiskt medvetande, genom att beskriva hur detta medvetande är uppbyggt och hur det fungerar.

Mer om: metafilosofi, fenomenologi, ontologi, epistemologi, metod

Différance – skillnad som gör skillnad

I ett samtal på Vinylbaren i lördags kom vi in på färgblindhet. Medan jag och en annan av männen bekände vår oförmåga att skilja mellan rött och grönt påstod sig min granne Markus zeugmatiskt att han bara har svårt att skilja mellan svarta och vita människor. En kvinna föreslog då att han skulle ta fasta på att vissa är lättare att göra dreads på än andra. Jag tvingades påpeka att den senare distinktionen inte sammanfaller med den första, vilket fick Markus att skämtsamt varna henne för att jag läser filosofi.

Skillnaden mellan att dela upp människor efter hudfärg respektive hårtyp illustrerar Jacques Derridas begrepp différance. Ordet är ett konstgjort substantiv av det tvetydiga franska verbet différer och sammanför därmed (de engelska) begreppen ”difference” (skillnad) och ”deference” (förskjutning). Den förskjutning det är frågan om är förpassandet av någonting från medvetandets uppmärksamhet. Différance är något som låter oss se vissa skillnader genom att dölja andra.

Att binärt kategorisera människor som svarta och vita förutsätter att man är (eller gör sig) omedveten om skillnaden mellan räthåriga och krullhåriga. Frisören som tränats att skilja mellan rakt och krulligt hår kommer klumpa ihop t.ex. ”indier” och ”skandinaver” och ställa dem mot t.ex. ”kenianer”, medan kosmetikern som tränats att skilja mellan mörk och ljus hud kommer kontrasera t.ex. ”skandinaver” med en grupp som innefattar både ”indier” och ”kenianer”.

Dekonstruktion går ut på just detta, att upphäva en skillnad genom att uppmärksamma en annan. Att gå ut ur ett sammanhang av skillnader genom minnas de skillnader som måste glömmas bort i det sammanhanget.

Läs mer om différance, dekonstruktion, Derrida, binärt tänkande och rasism.

Vetenskaplig kategorisering och kategoriserad vetenskap

Låt mig bara häva ur mig en kort kommentar medan andan faller på.

Jag läser en kurs i vetenskapshistoria och fascineras just nu över det ”paradigmskifte” vetenskapen upplevt i det att vi gått från att placera saker i statiska fack till att i allt högre grad studera hur saker gradvis förändras till andra saker.

Där livsvetenskapen gått från att samla och namnge (taxonomisk ackumulering) till att återskapa utvecklingar (evolutionär genealogi), på ett sätt som problematiserar de ”naturliga” varaformernas skrankverk, har idéernas historieskrivning utvecklats som en vetenskap om vetenskapens utveckling där själva demarkationskriterierna för ”vetenskapen” gentemot andra aktiviteter (bland människor såväl som andra djur), och de olika vetenskaperna gentemot varandra, ses som kontingenta framträdelseformer hos ett böljande flöde.

_____

Mer om: taxonomi, kategorisering, idéhistoria, vetenskap

Världsiga värden

Min tillvaro av ständigt fortskridande funderande och studerande i allmänhet, och i synnerhet mitt umgänge med äldre intellektuella i Lund, har inneburit viktiga förskjutningar i mitt tänkande. Förskjutningar som varit synliga här på hemsidan.

Eftersom jag själv inte vill vara bunden av denna gemenskap eller idétradition är jag inte personligen intresserad kristendomens alltjämt fortgående reformation. Där jag tidigare kastat mig i händerna på de post-humanistiska filosoferna, i hopp om att i deras förkastande av metafysiken och tvivel på det mänskliga förnuftet lägga en ideologisk grund för min passionerade kristendom och socialism, har jag nu tappat det inre känslomässiga behovet av såväl utomvärldslig andlighet som en radikal politisk ståndpunkt, men finner att jag i stället längtar efter ett humanistiskt patos med fokus på samhällsförbättring och individens daning till intellektuella och moraliska dygder.

Det gamla är inte borta, jag tror fortfarande att det finns ett värde i att försöka reformera de traditionella religionerna och jag tror fortfarande på social rättvisa och ”demokrati” som viktiga värden – men just där ligger kruxet; jag tror fortfarande på värden!

_____________
Mer om: bildning, religion, existensialism, etik, politik, humanism

Värde, konsekvens och intelektuella dygder

Den gåta jag trasslat in mig i genom mina senaste etiska inlägg, kan kanske lösas genom att tillskriva objektiveten ett lägre värde än andra (vilka alltså paradoxalt nog legitimeras just genom objektivitetens lägre värde). Detta kan man göra genom att t.ex. förneka att objektivitet har ett egenvärde, och tillskriva det värde bara i den mån det bidrar till exempelvis njutning. Det senare tilltalar mig inte, jag antar hellre att objektivitet är ett grundläggande värde bland andra. Om t.ex. ett njutbart påstående är värdefullt så är ett påstående som är lika njutbart men som vi dessutom har objektiva anledningar att ta för objektivt sant mer värdefullt.

Alternativt kan lösningen ligga i den distinktion jag gjorde i en tidigare kommentarsdiskution, nämligen mellan filosofiska värden och politisk/sociala värden. Detta skulle innebära att etikens grundläggande värderingar inte kan vara ett filosofiskt studieobjekt. Intellektuella dygder skiljs därmed från de övriga och från sig själva. De krav som ställs på vetenskap och filosofi får inte ställas på etiken. Som Aristoteles säger i sin nikomachiska etik:

Dessa frågor måste emellertid anses tillräckligt behandlade, om så mycken klarhet uppnås som det underliggande materialet medger. För man får inte eftersträva samma grad av precision i alla slags undersökningar, lika lite som man kan kräva samma precistionsarbete överallt.

Jag finner detta otillfredsställande (intellektuell tillfredsställelse är väl ett värde jag eftersträvar). Om de intelektuella dygderna inte får avkrävas dygder, så att påståenden som ”alla giltiga påståenden måste ha en logisk eller empirisk grund” inte gäller för just detta påstående självt, tycks påståenden som ”allt är relativt” legitimeras trots att de är självmotsägande. Förnekandet av kravet på självtillämpbarhet är synnerligen bekymrade som konsekvens måste räknas som en intellektuell dygd.

______

Läs mer om etik, metaetik, relativism, logik

Tolerans som ett objektivt värde

Med tanke på mycket av den diskussion som förts här på bloggen tidigare (innan mina senaste etiska utbrott) skulle man kunna föreställa sig att jag för länge sedan skakat av mig objektivitet som ett grundvärde. De etiska utbrotten tyder då på att jag har en underliggande naiv idealism som kommer fram när jag är trött och sentimental, snarare än ett uttryck för klar syn på livet.

Om man förkastar objektivitet som grundvärde och inser att ens kulturella, psykologisk-egoistiska o.s.v. fördomar inte är den objektiva sanningen, tar man gärna upp tolerans som en central värdering. Kan man då undvika premissen att ”i brist på säker kunskap bör man vara tolerant”, och lyckas visa att tolerans är ett genuint uttryck för den objektiva osäkerhet som häftar vid värderingar, skulle tolerans faktiskt inte vara en subjektiv fördom

Kan vi då säga att tolerans är ett objektivt värde? Nej, värden är, närmast per definition, inte objektiva.

___________

Läs mer om etik, metaetik, relativism, tolerans

Etikens paradox

Som jag påstått tidigare finns det ytterst sett inga fakta i målet ”vilka är de objektivt sanna värdena?”. Samtidigt tycks värden vara värdelösa om de inte uppfattas som objektiva. Alla vet trots allt att det är skillnad mellan juridik och etik i det att lagarna  uppenbarligen bara gäller vissa människor i tid och rum medan etiken spontant uppfattas som universellt giltig i tid och rum (lagarna är kontingenta i tid och rum vilket också gäller värderingarna, skillnaden ligger vilka anspråk de uppfattas ha)  För att vrida det hela ett varv till är det senare uppenbarligen ett värdeomdöme som förutsätter en etik. Om man alltså måste ha värderingar trots att man väckts ur dogmatisk slummer krävs ett existentialistiskt hopp, ett fideistiskt paradigmskifte tillbaka från det reflekterade till det fundamentalistiska. Kanske kan vi alltså dra slutsatsen att det verkligen finns en objektiv dygd; att tro utan att se.

_______

Läs mer om etik, metaetik, rättfärdigande och paradoxer.

Inredning och litteratur – La Bibliochaise

La Bibliochaise av Alisée Matta och Giovanni Gennari (Nobody&Co) är ett gränsöverskridande verk, funktionellt och nyskapande med okonstlad elegans och potential för läsningar på flera nivåer.

En kubartad tingest med 102 x 86 cm basarea och en höjd på 74 och 1/2 centimeter. Formgivning, massproducering, marknads- och saluföring. Konsumtion. Bruksföremål, ägodel och inredningskomponent. Dyr och modern statussymbol. Plats för vila, studie och underhållning – och ca fem hyllmeter litteratur.

Det ligger nära till hands att läsa in det reduktivistiska och rationalistiska sammanförandet av två funktioner i ett föremål. Matta och Gennaris har skapat en hybrid mellan fåtölj och bokhylla; bas, rygg och sidostycken har rum för böcker och placerar så den sittande mellan pärmar på fyra sidor. Men föreningen av dessa funktioner ger upphov till någonting utöver ändamålsenlig möbeldesign, kanske ett ifrågasättande av litteratur och inredning som självständiga enheter.

Att kränka gränserna mellan litteratur och inredning är ingenting nytt utan något var och en som ägnat lite energi till att arrangera innehållet i sina bokhyllor har gjort sig skyldig till (och därmed också befattat sig med en tyst och ödmjuk form av litteraturkritik som Borges säger). Sedan skrivkonsten introducerades har litteraturen haft fysisk form och inte sällan formgivits, illuminerats, bundits i konstfärdiga volymer och tagit plats i rummen. Ett särskilt tydligt sentida exempel är fenomenet “coffee table-böcker”; förtingligade utgivningar hos vilka den yttre formen fyller en funktion fullt jämförbar med textinnehållets. Ett annat talande exempel på sådana förbrytelser är Deborah Bowness “Genuin fake bookshelf”, en tapet som föreställer fullproppade biblioteksinteriörer. Vi har även mer närliggande exempel som ”Bookseat” precenterad av Fishbol Design Atelier 2008, en lekful bänk av formpressat faner vars ryggsida gör plats för magasin och böcker.

La Bibliochaise står i en tradition. Liksom i den traditionella bokhyllan och dess förstärkning i exempel som Bookseat har vi en möbel som förvarar litteratur inom räckhåll, litteratur i form av böcker som kan väljas ut och komponeras efter estetiska kvalitéer. Men i ”La Bibliochaise” är detta inte bara en funktion, böckerna är det mest centrala i formgivningen; utan böckerna är fåtöljen inte mycket mer än en gapande byggställning.

Den är inte ett självständigt verk, La Bibliochaise förblir oavslutad så länge den hålls oberoende av andra/andras alster; den är ett nät-verk. Detta nät är inte häller en väldefinierad statiskt fastlagd kanon, ett slutet system som kan slå sig till ro i ett definitivt avslut, utan ett föränderligt montage ständigt redo att brytas upp, plockas isär och förvandlas.

Möbeln påminner om Foucaults observation i Vetandets Arkeologi; att ett verk trots sina upphovsmän, sin titel och yttre form måste uppstå i relation till andra i ”ett system av hänvisningar” och därför aldrig kan existera på egen hand. Detta är naturligtvis sant för inredning, där formspråk och funktion etc. hela tiden uppstått och uppstår via korsbefruktning mellan olika bruksföremål genom årtusenden av människors arbete, vila, tro och sociala samspel, såväl som för litteratur. I La Bibliochaise händer dock någonting annat, det är inte bara den enskilda produktens enhet som problematiseras, våld förs på själva bruksföremålens genrer så att man närmast läser fåtöljen och sitter i böckerna, en illustration av en annan namnkunnig fransk teoretikers tes att “inget finns utanför texten”.

Å andra sidan tycks La Bibliochaise kämpa åt motsatt håll i ett närmande till sitt etymologiska ursprung. Ordet “fåtölj” härstammar från franskans ”fauteuil” som i sin tur kan härledas från tyska ”Faltenstuhl” d.v.s. ”fällstol”, en möbel med den essentiella funktionen att gång på gång kunna monteras ner för att sedan återskapas på nytt. Alla möbler tänks utifrån denna metafysikens grundidé; föreställningen om abstrakta entiteter som kan “itereras”, d.v.s. gång på gång förkroppsligas i olika konkreta situationer. En viss funktion, t.ex. “sittplats” eller “bokförvaring”, kan tillfredställas av flera skilda föremål, en mängd serietillverkade produkter kan uttrycka samma design, vara “samma” designmöbel. I La Bibliochaise tar man detta ett steg längre, en ironisk allusion till den paradoxala “idéns idé”.

Den oroande anda som böckerna tillför verket kontrasterar möbelns andra bruksfunktion; den sköna fåtöljen. Den är en sittmöbel, en bekväm viloplats konstruerad för någonting helt annat än dynamiska uppbrott. Kudden i bokhyllan gör det möjligt att studera i timmar utan att störas av trötthet, träsmak eller brist på lektyr. Skaparna av La Bibliochaise tycks vilja fullborda en tradition där böcker och möbler anpassas efter läsarens behov. Tyvärr försöker de göra detta inom ramen för ett paradigm som redan överskridits. Köp en handdator med internettuppkoppling och mp3-spelare och du kan äta, gå på toa, sträcka på benen i solen, städa, motionera o.s.v. utan att sluta ”läsa”.

Om dess bejakande av boken som designprodukt gav den möjlighet att fullborda utvecklingen bort från en skarp gräns mellan litteratur och inredning, hindrar just samma grepp La Bibliochaise från att fullborda sin andra tradition – där svaret just nu är att befria litteraturen från sina fysiska representanter. Bokstolen kan svara detta genom att betona ostördhet på en annan nivå; fördjupning. Där MP3-spelaren låter oss lyssna på ena örat, upptagna av andra verksamheter, låter La Bibliochaise läsaren uppslukas av och bokstavligen sjunka ner i litteraturen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om La Bibliochaise, inredning, litteratur, design och estetik.

(Obs. Detta är en uppdaterad version av ett tidigare inlägg)