Jag håller just nu på att läsa Warrant and Proper Function av den amerikanska filosofen Alvin Plantinga. Boken handlar, som titeln antyder, om kunskap och vad som gör en trosföreställning berättigad. Parallellt läser jag en bok av den svenska filosofen/teologen Sebastian Rheman där Plantingas tankar förklaras och diskuteras. I den senare utreds och recenseras bl.a. Plantingas version av ett klassiskt s.k. ”Gudsbevis”.

Grundidén med det ”ontologiska gudsbeviset” i sin klassiska version är i grova drag följande:

• Gud är per definition ”det största” – ingenting kan vara ”större” än Gud.
• Det är ”större” att nödvändigtvis existera i praktiken än att möjligtvis existera i teorin.
• Om det är möjligt att någonting är ”det största” så måste detta alltså nödvändigtvis existera i praktiken.
• Alltså måste Gud existera.

En grov förenkling av Plantingas ontologiska argument kan formuleras…

1. Anta att definitionen av egenskapen ”maximal förträfflighet” bl.a. innefattar egenskaperna att vara allsmäktig, allvetande och fullständigt god (de cartesiska fullkomligheterna) i ett givet tänkbart sakförhållande (kalla det ”möjlig värld”).
2. Anta att definitionen av egenskapen ”maximal storhet” är att ha egenskapen ”maximal förträfflighet” i varje möjlig värld.
3. Anta att det är möjligt att ha egenskapen ”maximal storhet” i en given ”värld”.
4. Av 2. och 3. följer att någonting i varje möjlig värld måste ha egenskapen ”maximal storhet”.
5. Alltså måste någonting i den aktuella (verkliga) världen ha de cartesiska fullkomligheterna, d.v.s. Gud måste existera.

Bortsett från att läsningen av Plantingas verkliga reflexion (det som precenteras ovan är min sammanfattning) inom detta mycket abstrakta område är oerhört stimulerande, har jag svårt att se vare sig nyttan eller relevansen med detta resonemang. Dess sanning är beroende av definitioner och det är tveksamt huruvida den avgörande premissen ”3″ stämmer. Att försöka bevisa Guds existens har ett löjets skimmer över sig även när en brilliant tänkare som Plantinga arbetar.

Bevis för Guds existens är överflödiga vilket Plantinga också flera gånger har betonat. I Plantingas särskilda epistemologi får trosföreställningar inte sitt berättigande från yttre bevis utan från ändamålsenligt fungerande perception.

Jag tror på Gud, men jag är inte teist av filosofiska skäl utan kristen av kulturella, erfarenhetsmässiga och andliga skäl och orsaker. Plantinga skulle även säga att jag är kristen p.g.a. mitt gudsupplevelsesinne och Den helige andes inre maning. Jag är kristen mycket p.g.a. intuition och läggning men det hindar naturligtvis inte att jag reflekterar över svåra trosfrågor och över min världsbilds koherrens.

Dagens apologet har inte som främsta uppgift att argumentera utan att leva äkta och ärligt. Bevisjagandets tid är förbi. Är det inte så att i det postmoderna tillstånd vi befinner oss handlar kunskap för de flesta snarare om relativ upplevelse än om verifierade teorier?

Mer på samma tema: ”Ortodox paradox”.

Andra bloggar om det ontologiska gudsbeviset: plastjesus & jag.