Apropå mitt förra inlägg om den svenska pingströrelsens samlingspunkt Nyhemsveckan kom jag att tänka på en skräckfilm.

Jag köpte nämligen en DVD-skiva på nyhem förra året; the Visitation från samma år. Filmen är baserad på en roman av den kristna författaren Frank Peretti och har en tydlig kristen agenda med budskap både till kyrkan och till dem utanför.

Skräcklitteratur och skräckfilm med ”kristen profil” står i sanning inte i allas hyllor och som skräckfan välkomnar jag fenomenet även om the Visitation inte hör till mina favoritfilmer.

Kombinationen av eller konfrontationen mellan skräckgenren och kristendom leder ofta till frågan om huruvida skräck-kulturen är destruktiv eller uppbygglig. Hur kan det vara moraliskt försvarbart att författare och filmmakare försörjer sig på andra människors rädsla? Är de som uppskattar skräcklitteratur perversa?

Sällan har en kulturgren behöft försvaras på samma sätt som skräckgenren. Detta trotts att den rymmer stora och hyllade författare som Edgar Allan Poe och Joyce Carol Oates och mästerliga filmkonstnärer som Alfred Hitchcock.

En av mina favoritförfattare H.P. Lovecraft säger följande i en avhandling om skräcklitteratur:

Mänsklighetens äldsta och starkaste känsla är fruktan, och den äldsta och starkaste sortens fruktan är fruktan för det okända. Få psykologer är villiga att ifrågasätta dessa fakta, och att de är sanna borde för alltid bekräfta den övernaturliga skräckberättelsens berättigande och betydelse som litterär form.

Varför är skräckgenren så populär?

Någon som tänkt mycket över ämnet skräck och rädsla är psykologen Rush W Dozier jr. I sin bok ”Rädsla” från åttiotalet förklarar Dozier han att när vi klarar av en utmaning, tar oss ur en hotfull situation eller överlever någonting farligt utsöndras signalämnen i våra hjärnor, ämnen som får oss att känna upprymdhet, glädje och avslappning. Detta är ett sätt för kroppen att balansera de fysiska resultaten stress och rädsla.

Vår vardag präglas av stress och rädsla – vi njuter när nivån av detta minskar. För att uppleva detta kan man antingen öka sin rädsla och njuta av att den lägger sig igen, vilket de som konsumerar skräckkultur (eller åker bergochdalbana o.s.v.) gör, eller minska den rädsla och stress man redan har, vilket den gör som t.ex. dricker kaffe eller alkohol, använder tobak e.dyl.

Den som uppskattar skräcklitteratur behöver kanske inte i grunden vara mer morbid än den som hoppar fallskärm eller klättrar i berg, bara mindre fysiskt aktiv och inte utsatt för verklig risk. Den som läser en skräckhistoria eller ser en skräckfilm blir (idealt) skrämd, utan att det finns någon verklig fara. Det onda i boken drabbar bara bokens påhittade karaktärer och när läsaren lägger ifrån sig boken är faran borta. Detta förstärker läsarens omedvetna föreställning att ”andra människor hotas, skadas och dör men jag kan inte skadas eller dö”. Dozier ger alltså en biologisk-psykologisk redogörelse för skräckgenrens utpräglade katharsis-funktion, den förmåga till andlig rening som Aristoteles tillskrev tragedin.

I sin bok Dödsdansen beskriver Stephen King den här processen som att läsaren byter någon av sina rädslor mot en av författarens fiktiva rädslor. Vår verkliga rädsla för det som är bortom vår kontroll fokuseras till detta påhittade mysterium som befinner sig i bokens fantasivärld och som är under vår kontroll eftersom det försvinner när vi slutar läsa. På så vis gör skräcklitteraturen läsaren mer förberedd på att möta stressen och rädslan i vardagen och hjälper henne att bearbeta sådant som dödsrädsla m.m.