Som tidigare nämnts publicerades igår två nya böcker om pingströrelsens svenska historia. Vid seminariet “Pingströrelsen – rötter, identitet och utmaning” i samband med detta togs ämnet kvinnligt ledarskap och kvinnor inom pingströrelsen upp.

Detta är en av de många intressanta delarna av historien och den aktuella diskussionen angående pingströrelsen. Den som brukar pekas ut som den första som tog emot andedopet, i samband med pingströrelsens upprinnelse, var en kvinnlig predikant vid namn Agnes Ozman. Den församling från vilken pinstväckelsen skulle komma spridas präglades dels av att ingensegregation rådde mellan svarta och vita, dels av att kvinnor fanns med som ledare i äldsterådet. Anledningen till detta ska ha varit konstaterandet att Den heliga andes gåvor manifesterades över både kvinnor och män lika.

Gunilla Nyberg Oskarsson, missionsforskare och lärare vid pingstförsamlingarnas teologiska seminarium, tog i gårdagens seminarie upp den svenska förlängningen av den amerikanska historien.

Enligt Oskarsson skall fenomenet med kvinnligt ledarskap att överföras till Sverige i den tidiga pingströrelsen. Många kvinnor var starkt engagerade i rörelsens framväxt, Oskarsson nämner särskilt Maria Lindgren, men deras betydelse har tonats ner på samma sätt som det kvinnliga ledarskapet under 30-talet gick tillbaka i takt med att pingströrelsen etablerades. Kvinnorna försvann allt mer från predikantstjänster äldstekårer och förpassades till söndagsskolan.

Länge var det bruk inom den svenska pingströrelsen att kvinnor skulle ha huvudbonad i kyrkan, enligt aposteln Paulus föreskrift (1 Kor 11:1-15). Detta är ett intressant faktum med tanke på nutidens diskussion om slöjor och kvinnoförtryck inom den muslimska religionen.

Kurvan med antalet ledande kvinnor vände längre fram i och med de förändrade villkoren i samhället; kvinnliga pastorer och även präster ses sedan länge som någonting naturligt av de flesta protestanter i Sverige, männen är dock i stor majoritet – särskilt inom frikyrkan. Det skall nämnas att första gången en kvinna (Wasti Feldt Johansson) blev vald till föreståndare för en pingstförsamling var 1980 och enligt Emma Fahlstedt (Dagen – jubileumsmagasin 20/6, s. 17), teolog och studierektor vid pingstförsamlingarnas teologiska seminarium, hade mindre än 6 % av de svenska pingstförsamlingarna en kvinna som föreståndare år 2006, en siffra som krymp till 4% i början av den månad då detta inlägg skrivs. Allt detta trots att den svenska pingströrelsen alltid till stor majoritet bestått av kvinnor och gör så fortfarande.

Pingströrelsen kom, som så mycket annat, att ledas av vita medelklassmän – en kategori jag tillhör, tyvärr utan att leda någonting. På internet kan man idag se pingströrelsen utsättas för tillmälen som “ultrakonservativ” och “högerkristen“.

Det här är allvarliga frågor, de gäller i sanning pingströrelsens rötter, identitet och utmaning. Därför tycker jag att det är det härligt att se detta historiska perspektiv lyftas upp i den breda debatten (de senaste dagarna bl.a. Nyhemsveckan och Tidningen Dagen).

Klicka här för att läsa mer om kvinnor i pingströrelsens historia.