Jag öppnar munnen och… tänker efter och… världen rasar samman.

Vi har idag haft textseminarium om Platon med fokus på hans idélära. Läran är tänkt att förklara hur flera föremål kan ha samma egenskap, t.ex. hur flera föremål kan vara diamanter. Föremålen är konkreta och finns därför på var sin plats i rumtiden men egenskapen att vara diamant tycks finnas hos dem alla samtidigt. Platon drar slutsatsen att det finns abstrakta föremål (i exemplet egenskapen ”att vara diamant” eller ”diamantens idéalform”) som de fysiska föremålen har del i eller liknar. Nästan alla ord vi använder (substantiv, adjektiv, verb m.fl.) står för sådana abstrakta enheter; ”människa”, ”dator”, ”svart”, ”skrivande”, ”likhet”, ”dumhet” o.s.v. syftar inte på något särskilt föremåls attribut utan på abstrakta potentiella attribut; t.ex. ”att vara människa/dator/svart”, ”att skriva/likna/vara dum” o.s.v.

När jag förberedde mig inför seminariet och funderade över detta igår kom jag fram till att Platon (och även jag själv tidigare) gör det grundläggande felet att tillskriva förmålen samma ”egenskap” så att t.ex. två ”diamanter” har samma egenskaper (att vara hårda, genomskinliga, dyrbara och bestå av kol o.s.v.)

Kan det inte istället vara så att två föremål var för sig har lika dana egenskaper (”samma” densitet, ytstruktur, värde och kemisk sammansättning) och p.g.a. av någon psykisk och social funktion hos oss ser vi egenskapernas likheter och kan generalisera, abstrahera och skilja ut egenskapen ”att vara diamant” i sig även fast något sådant inte finns någon annan stans än i våra kategoriseringar och tankar? Jag menar alltså att två föremål i sig har var sin privata egenskap men efterssom dessa liknar varandra kan människan i sin tanke klumpa ihop föremålens egenskaper till någonting som är gemensamt för dem fast det inte är så i verkligheten.

Att språkliga uttryck både till tecken och betydelse är konstruktioner; arbiträra, godtyckligt sammansatta, tecken för kommunikation av kontingenta kategorier sprungna ur mänsklig kultur och natur, är för mig det sunda förnuftets utgångspunkt. Vi skulle väl hypotetiskt ha kunnat se helt andra samband i världen, skapat helt andra ord och kategorier (och därmed ha en helt annan världsbild)?

När jag tog upp lite av detta på och efter seminariet fick jag höra om något som kallas tropteorin. Denna går ut på det jag sagt ovan; att vart och ett föremål har var sin egenskap och att vi känner igen likheten. Tanken är dock mer komplicerad; tropteorin säger att egenskaperna finns i sig hos vart och ett av föremålen, vi hittar alltså inte på dem. Varje diamant har alltså sin på något vis abstrakta diamanthet i sig.

Senare hittade jag en annan intressant teori på internet. David Armstrong m.fl. menar, om jag har förstått det rätt, att två föremål kan ha ”samma” egenskap men att denna egenskap är inte en abstrakt idé utan en konkret sak som finns spridd i världen och just hos dessa föremål. I exemplet med diamanterna så finns det en viss kemisk substans o.s.v. i världen och just diamanter råkar ha den. Substansen är konkret och utspridd, precis som man kan hälla målarfärg på olika ställen; färgen är konkret och en och den samma men den finns ändå på många förmål.

Men funkar detta verkligen? Om två föremål har egenskapen att vara lika är då likhet en konkret sak? Likhet är väl en viss typ av relation mellan föremål i världen, är relationer konkreta ting?

Armstrongs teori verkar i alla fall väldigt rimlig för tillfället. Kanske går min första tanke (som enligt lite surfande på nätet är känd som konseptualism eller nominalism), och Armstrong att kombinera så att vissa egenskaper är gemensamma medan andra bara upplevs som gemensamma…

Se vidare: wikipedia om Universaliestriden (beskriver flera av lärorna), lunds filosofinstution om olika slags nominalism och andra bloggar om: , , , och .