Den gåta jag trasslat in mig i genom mina senaste etiska inlägg, kan kanske lösas genom att tillskriva objektiveten ett lägre värde än andra (vilka alltså paradoxalt nog legitimeras just genom objektivitetens lägre värde). Detta kan man göra genom att t.ex. förneka att objektivitet har ett egenvärde, och tillskriva det värde bara i den mån det bidrar till exempelvis njutning. Det senare tilltalar mig inte, jag antar hellre att objektivitet är ett grundläggande värde bland andra. Om t.ex. ett njutbart påstående är värdefullt så är ett påstående som är lika njutbart men som vi dessutom har objektiva anledningar att ta för objektivt sant mer värdefullt.

Alternativt kan lösningen ligga i den distinktion jag gjorde i en tidigare kommentarsdiskution, nämligen mellan filosofiska värden och politisk/sociala värden. Detta skulle innebära att etikens grundläggande värderingar inte kan vara ett filosofiskt studieobjekt. Intellektuella dygder skiljs därmed från de övriga och från sig själva. De krav som ställs på vetenskap och filosofi får inte ställas på etiken. Som Aristoteles säger i sin nikomachiska etik:

Dessa frågor måste emellertid anses tillräckligt behandlade, om så mycken klarhet uppnås som det underliggande materialet medger. För man får inte eftersträva samma grad av precision i alla slags undersökningar, lika lite som man kan kräva samma precistionsarbete överallt.

Jag finner detta otillfredsställande (intellektuell tillfredsställelse är väl ett värde jag eftersträvar). Om de intelektuella dygderna inte får avkrävas dygder, så att påståenden som ”alla giltiga påståenden måste ha en logisk eller empirisk grund” inte gäller för just detta påstående självt, tycks påståenden som ”allt är relativt” legitimeras trots att de är självmotsägande. Förnekandet av kravet på självtillämpbarhet är synnerligen bekymrade som konsekvens måste räknas som en intellektuell dygd.

______

Läs mer om , , ,