Filosofins uppdrag

Filosofin ska ge en djupgående analys av det intellektuella tillståndet. Genom att redogöra för den mänskliga forskningens förutsättningar, begränsningar och möjligheter i sig och att genom kritisk granskning utvärdera hur dessa förutsättningar utnyttjas i samtida idéer och debatter ska filosofin blottlägga och utvärdera de alternativa förhållningssätt som är möjliga för den sanningssökande människan eller ”filosofen”.

Mer om filosofi, metafilosofi, vetenskap, kritik

Vad är fenomenologi?

Den fenomenologiska filosofin tar sin utgångspunkt i den mänskiga erfarenheten. När vi begrundar eller uttalar oss om vår erfarenhet kan våra tankar och påståenden i högre eller lägre grad motsvaras av de upplevelser de handlar om. Vi kan ha föreställningar och förväntningar som går utöver och inte återfinns i den ”rena” upplevelsen.

Vi kan också tänka oss en situation där något vi påstår inte bara överensstämmer helt med erfarenheten, utan dessutom är omöjligt att betvivla.

Om vi vill göra denna senare typ av påståenden måste vi utesluta allt sådant som inte överensstämmer med den rena erfarenheten. När jag hävdar att någonting i min upplevelse existerar utanför mig själv, och t.ex. säger att en sten är ett fysiskt föremål, uttalar jag mig på ett sätt som inte motsvaras av någonting i erfarenheten. Detta ska inte missförstås som att jag inte upplever stenen som ett fysiskt föremål skilt ifrån mig själv, jag upplever dock inte, och kan inte uppleva, att det jag upplever om stenen överensstämmer med någonting utanför min upplevelse. Detta innebär inte att min upplevelse inte överensstämmer med verkligheten, vi väljer bara att inte uttala oss om detta eftersom det inte går att uppleva, allt vi har och allt vi får uttala oss om är upplevelsen själv.

Det är viktigt att vi är lika försiktiga när vi uttalar oss om upplevelsen. Vi får inte beskriva upplevelsen som någonting skilt från upplevelsen själv. För att försöka beskriva din upplevelse måste jag utgå från någonting i min egen upplevelse (t.ex. din hjärna, ditt beteende och dina uttalanden etc.) för att sedan eventuellt uttala mig i analogi med mitt eget medvetande. En sådan strategi kommer antingen inte alls åt vad du upplever eller blir en omväg som tvingar mig att överskrida min direkta erfarenhet. Därmed blir det fenomenologens roll att beskriva sin egen erfarenhet som sådan, varken mer eller mindre.

Skillnaden mellan första- och tredjepersonsperspektivet på upplevelser ligger i själva upplevandet eller medvetenheten. Till skillnad från upplevelserna upplever jag inte upplevandet, mitt eget medvetande. Det är i stället en förutsättning för upplevelsen, ”rummet” för det vi är medvetna om.

Fenomenologin begränsar sig inte till erfarenheten av upplevelser i form av sinnesförnimmelser, detta är bara ett av många sätt att vara medveten om värden på. Andra medvetandeformer som studeras är t.ex. minne, omdöme, förväntan, önskan, övertygelse, fruktan o.s.v.

Traditionellt vill filosofin beskriva det allmängiltiga och otvivelaktiga. Om vi nu vill studera upplevelserna och deras förutsättningar i medvetandet filosofiskt är vi inte intresserade av en viss persons, grupps eller arts medvetande utan själva företeelsen ”medvetande” som sådant.

Det är inom detta alltid förutsatta, varken individuella eller generaliserade ”rum” som fenomenologin förlägger filosofins sakområde. Fenomenologin studerar hur varje typ medvetenhet upplevs av ett sådant filosofiskt medvetande, genom att beskriva hur detta medvetande är uppbyggt och hur det fungerar.

Mer om: metafilosofi, fenomenologi, ontologi, epistemologi, metod

Vetenskaplig kategorisering och kategoriserad vetenskap

Låt mig bara häva ur mig en kort kommentar medan andan faller på.

Jag läser en kurs i vetenskapshistoria och fascineras just nu över det ”paradigmskifte” vetenskapen upplevt i det att vi gått från att placera saker i statiska fack till att i allt högre grad studera hur saker gradvis förändras till andra saker.

Där livsvetenskapen gått från att samla och namnge (taxonomisk ackumulering) till att återskapa utvecklingar (evolutionär genealogi), på ett sätt som problematiserar de ”naturliga” varaformernas skrankverk, har idéernas historieskrivning utvecklats som en vetenskap om vetenskapens utveckling där själva demarkationskriterierna för ”vetenskapen” gentemot andra aktiviteter (bland människor såväl som andra djur), och de olika vetenskaperna gentemot varandra, ses som kontingenta framträdelseformer hos ett böljande flöde.

_____

Mer om: taxonomi, kategorisering, idéhistoria, vetenskap

Världsiga värden

Min tillvaro av ständigt fortskridande funderande och studerande i allmänhet, och i synnerhet mitt umgänge med äldre intellektuella i Lund, har inneburit viktiga förskjutningar i mitt tänkande. Förskjutningar som varit synliga här på hemsidan.

Eftersom jag själv inte vill vara bunden av denna gemenskap eller idétradition är jag inte personligen intresserad kristendomens alltjämt fortgående reformation. Där jag tidigare kastat mig i händerna på de post-humanistiska filosoferna, i hopp om att i deras förkastande av metafysiken och tvivel på det mänskliga förnuftet lägga en ideologisk grund för min passionerade kristendom och socialism, har jag nu tappat det inre känslomässiga behovet av såväl utomvärldslig andlighet som en radikal politisk ståndpunkt, men finner att jag i stället längtar efter ett humanistiskt patos med fokus på samhällsförbättring och individens daning till intellektuella och moraliska dygder.

Det gamla är inte borta, jag tror fortfarande att det finns ett värde i att försöka reformera de traditionella religionerna och jag tror fortfarande på social rättvisa och ”demokrati” som viktiga värden – men just där ligger kruxet; jag tror fortfarande på värden!

_____________
Mer om: bildning, religion, existensialism, etik, politik, humanism

Värde, konsekvens och intelektuella dygder

Den gåta jag trasslat in mig i genom mina senaste etiska inlägg, kan kanske lösas genom att tillskriva objektiveten ett lägre värde än andra (vilka alltså paradoxalt nog legitimeras just genom objektivitetens lägre värde). Detta kan man göra genom att t.ex. förneka att objektivitet har ett egenvärde, och tillskriva det värde bara i den mån det bidrar till exempelvis njutning. Det senare tilltalar mig inte, jag antar hellre att objektivitet är ett grundläggande värde bland andra. Om t.ex. ett njutbart påstående är värdefullt så är ett påstående som är lika njutbart men som vi dessutom har objektiva anledningar att ta för objektivt sant mer värdefullt.

Alternativt kan lösningen ligga i den distinktion jag gjorde i en tidigare kommentarsdiskution, nämligen mellan filosofiska värden och politisk/sociala värden. Detta skulle innebära att etikens grundläggande värderingar inte kan vara ett filosofiskt studieobjekt. Intellektuella dygder skiljs därmed från de övriga och från sig själva. De krav som ställs på vetenskap och filosofi får inte ställas på etiken. Som Aristoteles säger i sin nikomachiska etik:

Dessa frågor måste emellertid anses tillräckligt behandlade, om så mycken klarhet uppnås som det underliggande materialet medger. För man får inte eftersträva samma grad av precision i alla slags undersökningar, lika lite som man kan kräva samma precistionsarbete överallt.

Jag finner detta otillfredsställande (intellektuell tillfredsställelse är väl ett värde jag eftersträvar). Om de intelektuella dygderna inte får avkrävas dygder, så att påståenden som ”alla giltiga påståenden måste ha en logisk eller empirisk grund” inte gäller för just detta påstående självt, tycks påståenden som ”allt är relativt” legitimeras trots att de är självmotsägande. Förnekandet av kravet på självtillämpbarhet är synnerligen bekymrade som konsekvens måste räknas som en intellektuell dygd.

______

Läs mer om etik, metaetik, relativism, logik

Tolerans som ett objektivt värde

Med tanke på mycket av den diskussion som förts här på bloggen tidigare (innan mina senaste etiska utbrott) skulle man kunna föreställa sig att jag för länge sedan skakat av mig objektivitet som ett grundvärde. De etiska utbrotten tyder då på att jag har en underliggande naiv idealism som kommer fram när jag är trött och sentimental, snarare än ett uttryck för klar syn på livet.

Om man förkastar objektivitet som grundvärde och inser att ens kulturella, psykologisk-egoistiska o.s.v. fördomar inte är den objektiva sanningen, tar man gärna upp tolerans som en central värdering. Kan man då undvika premissen att ”i brist på säker kunskap bör man vara tolerant”, och lyckas visa att tolerans är ett genuint uttryck för den objektiva osäkerhet som häftar vid värderingar, skulle tolerans faktiskt inte vara en subjektiv fördom

Kan vi då säga att tolerans är ett objektivt värde? Nej, värden är, närmast per definition, inte objektiva.

___________

Läs mer om etik, metaetik, relativism, tolerans

Etikens paradox

Som jag påstått tidigare finns det ytterst sett inga fakta i målet ”vilka är de objektivt sanna värdena?”. Samtidigt tycks värden vara värdelösa om de inte uppfattas som objektiva. Alla vet trots allt att det är skillnad mellan juridik och etik i det att lagarna  uppenbarligen bara gäller vissa människor i tid och rum medan etiken spontant uppfattas som universellt giltig i tid och rum (lagarna är kontingenta i tid och rum vilket också gäller värderingarna, skillnaden ligger vilka anspråk de uppfattas ha)  För att vrida det hela ett varv till är det senare uppenbarligen ett värdeomdöme som förutsätter en etik. Om man alltså måste ha värderingar trots att man väckts ur dogmatisk slummer krävs ett existentialistiskt hopp, ett fideistiskt paradigmskifte tillbaka från det reflekterade till det fundamentalistiska. Kanske kan vi alltså dra slutsatsen att det verkligen finns en objektiv dygd; att tro utan att se.

_______

Läs mer om etik, metaetik, rättfärdigande och paradoxer.

Inteligent inkonsekvens

Det finns en inneboende motsägelse i kreationism och ID-teori. Å ena sidan uppfattar man vetenskapen om ett hot mot religionen eftersom vetenskapliga rön står i konflikt med den fundamentalistiska bibeltolkningen. Man menar att om kristendomen är en religion värd att följa måste den hålla för vetenskaplig prövning. Å andra sidan missbrukar man vetenskapligt material, vetenskaplig metod och retorik på ett sätt som strider mot den vetenskapliga forskningens principer. Varför krysta till det så? Varför inte istället välja det ena alternativet? Antingen att som de traditionella liberalteologerna acceptera att vetenskapliga fakta måste få råda över tron, och därmed avsäga sig en stor del av de bokstavliga tolkningarna, eller att som en mer postmodern linje vägra acceptera den vetenskapliga metoden som en enhetlig och överordnad kunskapskälla.

Läs även andra bloggares åsikter om kreationism, inteligent design, venteskapsteori, vetenskap, fundamentalism

époqè.wordpress.com

Idag startar jag en ny blogg som kommer att heta ”époqè”. Som några säkert märkt har aktiviteten på den här bloggen varit mycket låg mycket länge. Materialet som finns här kommer finnas kvar och nya inlägg kommer säkert att komma med tiden men just nu förläggs verksamheten till époqè.

Att känna skriften som sin egen ficka

Det sägs om en del människor att de känner skriften som sin egen ficka. Talar man då bara om mängden kunskap, eller säger uttrycket något om vilken slags kunskap sådana människor har?

Detta med fickor har Sven Lindqvist skrivit mycket insiktsfullt om och jag har honom att tacka för uppslaget. Lindqvist noterar att bra fickor är vända inåt, de är kläderna från bärarens sida. När du möter någon så ser den andre att du har fina kläder, men bara du fingrar i dina fickor. I det privata mörkret och värmen närmast kroppen bär du det nödvändiga ”och känner att det hela tiden är med”[1]. ”Det man känner som sin egen ficka”, skriver Lindqvist, ”kan man genom beröring, på ett skyddssökande, intimt sätt”[2].

Denna inifrånkunskap ska skiljas från det vetande vi visar upp. Den kunskap som skyltas och säljs, som skall systematiseras, bokföras och betygsättas. I fickan finns det vanemässiga vetande som universiteten inte undervisar i. Fickans förtrogenhet har ett personligt värde som föreläsningarnas teorier sällan får. En bekantskap som djupnat och grundats genom en prövande och långvarig relation, är olik den kunskap som slagits fast genom hypotesprövning. Detta är sant för såväl förståelsen av skrifterna som för människans förhållningssätt till Gud.

Talesättet antyder att det finns en andlighet som drivs av ett kroniskt personligt behov och vill ha Gud allestädes närvarande. Insinuerar att det finns människor som likt psalmisten[3] gömmer Herrens ord i sitt hjärta, begrundar dem dag och natt, ger akt på dem och håller fast vid denna ålderdomliga textmassa; vid orden av hopp och livskraft, visdom och ledning, tröst och frid.

Men visst finns det mindre intima sätt att söka Gud på. ”Utsidans” kunskapsvägar exemplifieras av det ontologiska Gudsbeviset, särskilt talande i den moderna, modallogiska, form som lagts fram av filosofen Alvin Plantinga. Sakligt, formellt och oerhört abstrakt framställs ett argument som ur den rena logiken och ur själva innebörden hos ”Gudsbegreppet” härleder existensen hos den som ur evigheten sagt ”Jag Är”. Men ingen låter sig övertygas. Inte därför att argumentet är ogiltigt, inte heller därför att ingen orkar försöka begripa sig på det, men därför att vanan inte vacklar inför metafysiska uträkningar och begrepp.

Omvänt kan man som skriftlärd teoretiker, likt Fariséerna, vara omedveten om att det är Gud själv som man debatterar teologi med. Man känner inte skriften som sin ficka, bara för att man kan den som ett rinnande vatten. Man behöver inte ha funnit frid och frälsning, bara för att man bevisat Guds existens.

Kan det vara så att vad intet öga har sett och intet öra hört och människohjärtat inte kunnat ana har vissa trygga troende varje sekund burit tätt intill sig och under hela sin vakna tid känt i kroppen på samma sätt som den vardagliga aningen av en nyckelknippa i byxfickan?

---

[1] ”Man står inte med händerna i fickorna när jag talar”, Livstidsmänniskan (1992) s. 24

[2] ”Att hitta som i egen ficka”, Livstidsmänniskan (1992) s. 26

[3] Ps 119

Andra bloggar om: bibeln, talesätt, ordspråk, sven lindqvist, teolog.
Är det här intressant?