Filosofins uppdrag

Filosofin ska ge en djupgående analys av det intellektuella tillståndet. Genom att redogöra för den mänskliga forskningens förutsättningar, begränsningar och möjligheter i sig och att genom kritisk granskning utvärdera hur dessa förutsättningar utnyttjas i samtida idéer och debatter ska filosofin blottlägga och utvärdera de alternativa förhållningssätt som är möjliga för den sanningssökande människan eller ”filosofen”.

Mer om filosofi, metafilosofi, vetenskap, kritik

Vem är filosofen? Trivetiella svar

Filosofen är död. Eller kommer dö och dör hela tiden. Filosofen är fri. Filosofen är aldrig ensam. Filosofen söker mening.

Filosofin utgår från levande individers perception, kognition, emotion, aktion och interaktion. Den vill inte i första hand tala om vad vi upplever, tänker, känner och gör, utan snarare konstatera att vi gör det, förklara hur det går till och förstå innebörden av detta. Den transpersonella interaktionen inkluderar ”kommunikation”, den aspekt som jämte kognition betonats mest av den analytiska traditionen, men som mänsklig aktivitet och produkt konstitueras filosofin naturligtvis av samtliga de intentionala aspekter som nämnts och gör därför väl i att inte utesluta vissa av dem från sin reflektion.

____________
Mer om filosofi, metafilosofi, existensiella frågor

Vad är fenomenologi?

Den fenomenologiska filosofin tar sin utgångspunkt i den mänskiga erfarenheten. När vi begrundar eller uttalar oss om vår erfarenhet kan våra tankar och påståenden i högre eller lägre grad motsvaras av de upplevelser de handlar om. Vi kan ha föreställningar och förväntningar som går utöver och inte återfinns i den ”rena” upplevelsen.

Vi kan också tänka oss en situation där något vi påstår inte bara överensstämmer helt med erfarenheten, utan dessutom är omöjligt att betvivla.

Om vi vill göra denna senare typ av påståenden måste vi utesluta allt sådant som inte överensstämmer med den rena erfarenheten. När jag hävdar att någonting i min upplevelse existerar utanför mig själv, och t.ex. säger att en sten är ett fysiskt föremål, uttalar jag mig på ett sätt som inte motsvaras av någonting i erfarenheten. Detta ska inte missförstås som att jag inte upplever stenen som ett fysiskt föremål skilt ifrån mig själv, jag upplever dock inte, och kan inte uppleva, att det jag upplever om stenen överensstämmer med någonting utanför min upplevelse. Detta innebär inte att min upplevelse inte överensstämmer med verkligheten, vi väljer bara att inte uttala oss om detta eftersom det inte går att uppleva, allt vi har och allt vi får uttala oss om är upplevelsen själv.

Det är viktigt att vi är lika försiktiga när vi uttalar oss om upplevelsen. Vi får inte beskriva upplevelsen som någonting skilt från upplevelsen själv. För att försöka beskriva din upplevelse måste jag utgå från någonting i min egen upplevelse (t.ex. din hjärna, ditt beteende och dina uttalanden etc.) för att sedan eventuellt uttala mig i analogi med mitt eget medvetande. En sådan strategi kommer antingen inte alls åt vad du upplever eller blir en omväg som tvingar mig att överskrida min direkta erfarenhet. Därmed blir det fenomenologens roll att beskriva sin egen erfarenhet som sådan, varken mer eller mindre.

Skillnaden mellan första- och tredjepersonsperspektivet på upplevelser ligger i själva upplevandet eller medvetenheten. Till skillnad från upplevelserna upplever jag inte upplevandet, mitt eget medvetande. Det är i stället en förutsättning för upplevelsen, ”rummet” för det vi är medvetna om.

Fenomenologin begränsar sig inte till erfarenheten av upplevelser i form av sinnesförnimmelser, detta är bara ett av många sätt att vara medveten om värden på. Andra medvetandeformer som studeras är t.ex. minne, omdöme, förväntan, önskan, övertygelse, fruktan o.s.v.

Traditionellt vill filosofin beskriva det allmängiltiga och otvivelaktiga. Om vi nu vill studera upplevelserna och deras förutsättningar i medvetandet filosofiskt är vi inte intresserade av en viss persons, grupps eller arts medvetande utan själva företeelsen ”medvetande” som sådant.

Det är inom detta alltid förutsatta, varken individuella eller generaliserade ”rum” som fenomenologin förlägger filosofins sakområde. Fenomenologin studerar hur varje typ medvetenhet upplevs av ett sådant filosofiskt medvetande, genom att beskriva hur detta medvetande är uppbyggt och hur det fungerar.

Mer om: metafilosofi, fenomenologi, ontologi, epistemologi, metod

Différance – skillnad som gör skillnad

I ett samtal på Vinylbaren i lördags kom vi in på färgblindhet. Medan jag och en annan av männen bekände vår oförmåga att skilja mellan rött och grönt påstod sig min granne Markus zeugmatiskt att han bara har svårt att skilja mellan svarta och vita människor. En kvinna föreslog då att han skulle ta fasta på att vissa är lättare att göra dreads på än andra. Jag tvingades påpeka att den senare distinktionen inte sammanfaller med den första, vilket fick Markus att skämtsamt varna henne för att jag läser filosofi.

Skillnaden mellan att dela upp människor efter hudfärg respektive hårtyp illustrerar Jacques Derridas begrepp différance. Ordet är ett konstgjort substantiv av det tvetydiga franska verbet différer och sammanför därmed (de engelska) begreppen ”difference” (skillnad) och ”deference” (förskjutning). Den förskjutning det är frågan om är förpassandet av någonting från medvetandets uppmärksamhet. Différance är något som låter oss se vissa skillnader genom att dölja andra.

Att binärt kategorisera människor som svarta och vita förutsätter att man är (eller gör sig) omedveten om skillnaden mellan räthåriga och krullhåriga. Frisören som tränats att skilja mellan rakt och krulligt hår kommer klumpa ihop t.ex. ”indier” och ”skandinaver” och ställa dem mot t.ex. ”kenianer”, medan kosmetikern som tränats att skilja mellan mörk och ljus hud kommer kontrasera t.ex. ”skandinaver” med en grupp som innefattar både ”indier” och ”kenianer”.

Dekonstruktion går ut på just detta, att upphäva en skillnad genom att uppmärksamma en annan. Att gå ut ur ett sammanhang av skillnader genom minnas de skillnader som måste glömmas bort i det sammanhanget.

Läs mer om différance, dekonstruktion, Derrida, binärt tänkande och rasism.

Världsiga värden

Min tillvaro av ständigt fortskridande funderande och studerande i allmänhet, och i synnerhet mitt umgänge med äldre intellektuella i Lund, har inneburit viktiga förskjutningar i mitt tänkande. Förskjutningar som varit synliga här på hemsidan.

Eftersom jag själv inte vill vara bunden av denna gemenskap eller idétradition är jag inte personligen intresserad kristendomens alltjämt fortgående reformation. Där jag tidigare kastat mig i händerna på de post-humanistiska filosoferna, i hopp om att i deras förkastande av metafysiken och tvivel på det mänskliga förnuftet lägga en ideologisk grund för min passionerade kristendom och socialism, har jag nu tappat det inre känslomässiga behovet av såväl utomvärldslig andlighet som en radikal politisk ståndpunkt, men finner att jag i stället längtar efter ett humanistiskt patos med fokus på samhällsförbättring och individens daning till intellektuella och moraliska dygder.

Det gamla är inte borta, jag tror fortfarande att det finns ett värde i att försöka reformera de traditionella religionerna och jag tror fortfarande på social rättvisa och ”demokrati” som viktiga värden – men just där ligger kruxet; jag tror fortfarande på värden!

_____________
Mer om: bildning, religion, existensialism, etik, politik, humanism

Värde, konsekvens och intelektuella dygder

Den gåta jag trasslat in mig i genom mina senaste etiska inlägg, kan kanske lösas genom att tillskriva objektiveten ett lägre värde än andra (vilka alltså paradoxalt nog legitimeras just genom objektivitetens lägre värde). Detta kan man göra genom att t.ex. förneka att objektivitet har ett egenvärde, och tillskriva det värde bara i den mån det bidrar till exempelvis njutning. Det senare tilltalar mig inte, jag antar hellre att objektivitet är ett grundläggande värde bland andra. Om t.ex. ett njutbart påstående är värdefullt så är ett påstående som är lika njutbart men som vi dessutom har objektiva anledningar att ta för objektivt sant mer värdefullt.

Alternativt kan lösningen ligga i den distinktion jag gjorde i en tidigare kommentarsdiskution, nämligen mellan filosofiska värden och politisk/sociala värden. Detta skulle innebära att etikens grundläggande värderingar inte kan vara ett filosofiskt studieobjekt. Intellektuella dygder skiljs därmed från de övriga och från sig själva. De krav som ställs på vetenskap och filosofi får inte ställas på etiken. Som Aristoteles säger i sin nikomachiska etik:

Dessa frågor måste emellertid anses tillräckligt behandlade, om så mycken klarhet uppnås som det underliggande materialet medger. För man får inte eftersträva samma grad av precision i alla slags undersökningar, lika lite som man kan kräva samma precistionsarbete överallt.

Jag finner detta otillfredsställande (intellektuell tillfredsställelse är väl ett värde jag eftersträvar). Om de intelektuella dygderna inte får avkrävas dygder, så att påståenden som ”alla giltiga påståenden måste ha en logisk eller empirisk grund” inte gäller för just detta påstående självt, tycks påståenden som ”allt är relativt” legitimeras trots att de är självmotsägande. Förnekandet av kravet på självtillämpbarhet är synnerligen bekymrade som konsekvens måste räknas som en intellektuell dygd.

______

Läs mer om etik, metaetik, relativism, logik

Tolerans som ett objektivt värde

Med tanke på mycket av den diskussion som förts här på bloggen tidigare (innan mina senaste etiska utbrott) skulle man kunna föreställa sig att jag för länge sedan skakat av mig objektivitet som ett grundvärde. De etiska utbrotten tyder då på att jag har en underliggande naiv idealism som kommer fram när jag är trött och sentimental, snarare än ett uttryck för klar syn på livet.

Om man förkastar objektivitet som grundvärde och inser att ens kulturella, psykologisk-egoistiska o.s.v. fördomar inte är den objektiva sanningen, tar man gärna upp tolerans som en central värdering. Kan man då undvika premissen att ”i brist på säker kunskap bör man vara tolerant”, och lyckas visa att tolerans är ett genuint uttryck för den objektiva osäkerhet som häftar vid värderingar, skulle tolerans faktiskt inte vara en subjektiv fördom

Kan vi då säga att tolerans är ett objektivt värde? Nej, värden är, närmast per definition, inte objektiva.

___________

Läs mer om etik, metaetik, relativism, tolerans

Etikens paradox

Som jag påstått tidigare finns det ytterst sett inga fakta i målet ”vilka är de objektivt sanna värdena?”. Samtidigt tycks värden vara värdelösa om de inte uppfattas som objektiva. Alla vet trots allt att det är skillnad mellan juridik och etik i det att lagarna  uppenbarligen bara gäller vissa människor i tid och rum medan etiken spontant uppfattas som universellt giltig i tid och rum (lagarna är kontingenta i tid och rum vilket också gäller värderingarna, skillnaden ligger vilka anspråk de uppfattas ha)  För att vrida det hela ett varv till är det senare uppenbarligen ett värdeomdöme som förutsätter en etik. Om man alltså måste ha värderingar trots att man väckts ur dogmatisk slummer krävs ett existentialistiskt hopp, ett fideistiskt paradigmskifte tillbaka från det reflekterade till det fundamentalistiska. Kanske kan vi alltså dra slutsatsen att det verkligen finns en objektiv dygd; att tro utan att se.

_______

Läs mer om etik, metaetik, rättfärdigande och paradoxer.

Allt är etik

Allt är etik. Det är en revolution för mig att säga det, eftersom jag sedan länge uppfattat etik (i betydelsen explicit moralisk reflexion) som godtycklig smörja. Revolutionen har skett genom ögonblicklig insikt – inte i en gradvis process som med andra delar av mitt tänkande. Även teoretiskt tänkande och vetenskap är (i synnerhet) i grunden etik. För många är detta är säkert inte något nytt eller förvånande, men jag har inte tänkt på det så uttalat förut – och inte dragit slutsatserna. Det påpekas ibland att såväl politik, religion och vetenskap bygger på tro, något som kan relativisera skillnaderna mellan de olika livshållningarna. Samma sak kan sägas om etiken, den ligger till grund för livshållningarna. Det är ju därför vi pratar om ”värderingar” i den ofentliga debatten. Inte häller filosofen är ”värdeneutral”, hennes grundvärde är vishet.

Är filosofisk etik möjlig?

Filosofins möjlighet är skepticismens brister. Hoppet att att de ofruktbara tvivlen vilar på undvikliga felslut. Ett särskilt frestande skeptiskt misstag består i att förutsätta ett allt för snävt utbud av försvarsled. Filosofi är argumentation, och ofta argumentation över argumentation (en enskild eller i allmänhet). Man kan därför föreställa sig att all filosofi hänger och på en gren av ”epistemologin”, nämligen rättfärdigandeteori – en metadisciplin som stående på sina egna axlar riskerar att sparka undan sina egna fötter.

Vi kan kanske inte svara på frågor som hur objektiva värderingar är möjliga (eller ens hur kunskap över huvud taget är möjlig). Ändå vore det uttryck för djup känslokyla, arrogans och insiktslöshet att med livet och dess avspeglingar i historien och litteraturen för ögonen förneka att vi har kunskap t.ex. om existensen av det rätta och ädla. I stället för att vara filsofins offer är etiken alltså i själva verket filosofins grund, det som driver filosofen att först strängt vandra skeptikerns väg och sedan fortsätta där den slutar.

Vi kan naturligtvis utveckla det hittills mest koherenta och fullständiga etiska systemet, men sådana system kan konstrueras för vilka fält som helst – även för sådana som kanske inte alls är potentiella domäner för kunskap. Den hittills mest koherenta och fullständiga teologin, eller den hittills mest koherenta och fullständiga redogörelsen för ”den flygande tekoppen”, är den hittills mest koherenta och fullständiga teorin i sitt område. I likhet med tekoppsteoretikern saknar etikern grundläggande empiriskt material och hans påståenden kan kanske inte häller falsifieras. Det är frestande att stanna vid verifikation, pragmatiska kriterier och falsifierbarhet men det är ett tecken på dålig karaktär, lättja och ohedrlighet att från detta konstatera  att etik är tom spekulation, maktspråk och svärmeri.

Integritet, vishet och passion. Ansvarsfullhet, ärlighet, mod, flit, pålitlighet och självbehärskning. Kunskapstörst, öppenhet och ödmjukhet. Kärlek, glädje, närvaro, vänlighet, medkänsla och rättsvishet. Är inte detta eviga dygder?

Sådana frågor vill jag försöka diskutera vidare här på bloggen ett tag. Välkomna att delta.

__________

Intressant? Läs mer om etik, metaetik, dygdetik, metafysik, dygd, skepticism och metafilosofi