Vad är fenomenologi?

Den fenomenologiska filosofin tar sin utgångspunkt i den mänskiga erfarenheten. När vi begrundar eller uttalar oss om vår erfarenhet kan våra tankar och påståenden i högre eller lägre grad motsvaras av de upplevelser de handlar om. Vi kan ha föreställningar och förväntningar som går utöver och inte återfinns i den ”rena” upplevelsen.

Vi kan också tänka oss en situation där något vi påstår inte bara överensstämmer helt med erfarenheten, utan dessutom är omöjligt att betvivla.

Om vi vill göra denna senare typ av påståenden måste vi utesluta allt sådant som inte överensstämmer med den rena erfarenheten. När jag hävdar att någonting i min upplevelse existerar utanför mig själv, och t.ex. säger att en sten är ett fysiskt föremål, uttalar jag mig på ett sätt som inte motsvaras av någonting i erfarenheten. Detta ska inte missförstås som att jag inte upplever stenen som ett fysiskt föremål skilt ifrån mig själv, jag upplever dock inte, och kan inte uppleva, att det jag upplever om stenen överensstämmer med någonting utanför min upplevelse. Detta innebär inte att min upplevelse inte överensstämmer med verkligheten, vi väljer bara att inte uttala oss om detta eftersom det inte går att uppleva, allt vi har och allt vi får uttala oss om är upplevelsen själv.

Det är viktigt att vi är lika försiktiga när vi uttalar oss om upplevelsen. Vi får inte beskriva upplevelsen som någonting skilt från upplevelsen själv. För att försöka beskriva din upplevelse måste jag utgå från någonting i min egen upplevelse (t.ex. din hjärna, ditt beteende och dina uttalanden etc.) för att sedan eventuellt uttala mig i analogi med mitt eget medvetande. En sådan strategi kommer antingen inte alls åt vad du upplever eller blir en omväg som tvingar mig att överskrida min direkta erfarenhet. Därmed blir det fenomenologens roll att beskriva sin egen erfarenhet som sådan, varken mer eller mindre.

Skillnaden mellan första- och tredjepersonsperspektivet på upplevelser ligger i själva upplevandet eller medvetenheten. Till skillnad från upplevelserna upplever jag inte upplevandet, mitt eget medvetande. Det är i stället en förutsättning för upplevelsen, ”rummet” för det vi är medvetna om.

Fenomenologin begränsar sig inte till erfarenheten av upplevelser i form av sinnesförnimmelser, detta är bara ett av många sätt att vara medveten om värden på. Andra medvetandeformer som studeras är t.ex. minne, omdöme, förväntan, önskan, övertygelse, fruktan o.s.v.

Traditionellt vill filosofin beskriva det allmängiltiga och otvivelaktiga. Om vi nu vill studera upplevelserna och deras förutsättningar i medvetandet filosofiskt är vi inte intresserade av en viss persons, grupps eller arts medvetande utan själva företeelsen ”medvetande” som sådant.

Det är inom detta alltid förutsatta, varken individuella eller generaliserade ”rum” som fenomenologin förlägger filosofins sakområde. Fenomenologin studerar hur varje typ medvetenhet upplevs av ett sådant filosofiskt medvetande, genom att beskriva hur detta medvetande är uppbyggt och hur det fungerar.

Mer om: metafilosofi, fenomenologi, ontologi, epistemologi, metod

Vetenskaplig kategorisering och kategoriserad vetenskap

Låt mig bara häva ur mig en kort kommentar medan andan faller på.

Jag läser en kurs i vetenskapshistoria och fascineras just nu över det ”paradigmskifte” vetenskapen upplevt i det att vi gått från att placera saker i statiska fack till att i allt högre grad studera hur saker gradvis förändras till andra saker.

Där livsvetenskapen gått från att samla och namnge (taxonomisk ackumulering) till att återskapa utvecklingar (evolutionär genealogi), på ett sätt som problematiserar de ”naturliga” varaformernas skrankverk, har idéernas historieskrivning utvecklats som en vetenskap om vetenskapens utveckling där själva demarkationskriterierna för ”vetenskapen” gentemot andra aktiviteter (bland människor såväl som andra djur), och de olika vetenskaperna gentemot varandra, ses som kontingenta framträdelseformer hos ett böljande flöde.

_____

Mer om: taxonomi, kategorisering, idéhistoria, vetenskap

Världsiga värden

Min tillvaro av ständigt fortskridande funderande och studerande i allmänhet, och i synnerhet mitt umgänge med äldre intellektuella i Lund, har inneburit viktiga förskjutningar i mitt tänkande. Förskjutningar som varit synliga här på hemsidan.

Eftersom jag själv inte vill vara bunden av denna gemenskap eller idétradition är jag inte personligen intresserad kristendomens alltjämt fortgående reformation. Där jag tidigare kastat mig i händerna på de post-humanistiska filosoferna, i hopp om att i deras förkastande av metafysiken och tvivel på det mänskliga förnuftet lägga en ideologisk grund för min passionerade kristendom och socialism, har jag nu tappat det inre känslomässiga behovet av såväl utomvärldslig andlighet som en radikal politisk ståndpunkt, men finner att jag i stället längtar efter ett humanistiskt patos med fokus på samhällsförbättring och individens daning till intellektuella och moraliska dygder.

Det gamla är inte borta, jag tror fortfarande att det finns ett värde i att försöka reformera de traditionella religionerna och jag tror fortfarande på social rättvisa och ”demokrati” som viktiga värden – men just där ligger kruxet; jag tror fortfarande på värden!

_____________
Mer om: bildning, religion, existensialism, etik, politik, humanism

Värde, konsekvens och intelektuella dygder

Den gåta jag trasslat in mig i genom mina senaste etiska inlägg, kan kanske lösas genom att tillskriva objektiveten ett lägre värde än andra (vilka alltså paradoxalt nog legitimeras just genom objektivitetens lägre värde). Detta kan man göra genom att t.ex. förneka att objektivitet har ett egenvärde, och tillskriva det värde bara i den mån det bidrar till exempelvis njutning. Det senare tilltalar mig inte, jag antar hellre att objektivitet är ett grundläggande värde bland andra. Om t.ex. ett njutbart påstående är värdefullt så är ett påstående som är lika njutbart men som vi dessutom har objektiva anledningar att ta för objektivt sant mer värdefullt.

Alternativt kan lösningen ligga i den distinktion jag gjorde i en tidigare kommentarsdiskution, nämligen mellan filosofiska värden och politisk/sociala värden. Detta skulle innebära att etikens grundläggande värderingar inte kan vara ett filosofiskt studieobjekt. Intellektuella dygder skiljs därmed från de övriga och från sig själva. De krav som ställs på vetenskap och filosofi får inte ställas på etiken. Som Aristoteles säger i sin nikomachiska etik:

Dessa frågor måste emellertid anses tillräckligt behandlade, om så mycken klarhet uppnås som det underliggande materialet medger. För man får inte eftersträva samma grad av precision i alla slags undersökningar, lika lite som man kan kräva samma precistionsarbete överallt.

Jag finner detta otillfredsställande (intellektuell tillfredsställelse är väl ett värde jag eftersträvar). Om de intelektuella dygderna inte får avkrävas dygder, så att påståenden som ”alla giltiga påståenden måste ha en logisk eller empirisk grund” inte gäller för just detta påstående självt, tycks påståenden som ”allt är relativt” legitimeras trots att de är självmotsägande. Förnekandet av kravet på självtillämpbarhet är synnerligen bekymrade som konsekvens måste räknas som en intellektuell dygd.

______

Läs mer om etik, metaetik, relativism, logik

Etikens paradox

Som jag påstått tidigare finns det ytterst sett inga fakta i målet ”vilka är de objektivt sanna värdena?”. Samtidigt tycks värden vara värdelösa om de inte uppfattas som objektiva. Alla vet trots allt att det är skillnad mellan juridik och etik i det att lagarna  uppenbarligen bara gäller vissa människor i tid och rum medan etiken spontant uppfattas som universellt giltig i tid och rum (lagarna är kontingenta i tid och rum vilket också gäller värderingarna, skillnaden ligger vilka anspråk de uppfattas ha)  För att vrida det hela ett varv till är det senare uppenbarligen ett värdeomdöme som förutsätter en etik. Om man alltså måste ha värderingar trots att man väckts ur dogmatisk slummer krävs ett existentialistiskt hopp, ett fideistiskt paradigmskifte tillbaka från det reflekterade till det fundamentalistiska. Kanske kan vi alltså dra slutsatsen att det verkligen finns en objektiv dygd; att tro utan att se.

_______

Läs mer om etik, metaetik, rättfärdigande och paradoxer.

Vad betyder ”objektivt rätt”?

I vår strävan att säga någonting vettigt om ”obektiva värderingar” eller ”sanna moraliska omdömen” o.s.v. måste vi som alltid ägna en stor del, kanske lejonparten, av våra ansträngningar på att få klart för oss vad vi pratar om. Vad är det för frågor vi ställer och vilken slags svar kan vi förvänta oss. All teori må till det inre vara etik men till struktur och kontur är den endå språk – all filosofi måste vara begrepssanalys därför att filosoferande är en språklig verksamhet och filosofemen alltid är språkliga.

Språkliga frågor har debatterats livligt av moralfilosofer  genom traditionen men fokus tenderar att ligga på betydelsen av ord som ”gott”, ”rätt” och ”bra”. Frågan vi ska ställa gäller betydelsen av orden ”objektivitet” och ”sanning” samt ”värde”, ”moral” och ”etik”.

Orden ”etik” och ”moral” härstammar etymologiskt  från ord för ”sed” (grekiska ethos respektive latinska moralis). Detta antyder omedelbart att vi befinner oss i den sk. kulturrelativitetens domäner. De goda grekiska vise ansåg det vara rätt och ädelt att grunda ett fåtals ekonomiska, vetenskapliga och kulturella status på ett flertals slaveri, att utesluta massorna från det ofentliga rummet och att som make ha en mångfald av yngre manliga älskare medan hustrun ålades trohet o.s.v. Sederna förändras men själva upplevelsen av rätt och fel är inte lika lätt att skaka av sig.

Om vi inte med objektiva värderingar menar något som kan utvärderas genom opponionsundersökningar eller härledas från beteendestudier (notera distinktionen mellan motiverande och explicita värderingar, vi handlar alltid i enlighet men våra faktiska värderingar även om vi inte alltid handlar i enlighet med den etik vi håller när vi dömer oss själva och andra.) i en godtycklig avgränsing av världen under en godtycklig tidsperiod, vad är det då vi menar? Är det objektivt rätta vad som skulle finnas genom en lyckad exegetik av Sveriges lag eller av traditionella auktroriteter som Bibeln och helgonen, antikens greker, les encyclopédistes, Mill och Marx? Ett viktigt problem är att själva valet av auktoritet naturligtvis förutsätter etik, vad det nu än är för något.

___________

Läs mer om filosofi, etik, metaetik och begreppsanalys.

Inteligent kyrka?

Nu är jag tryggt hemkommen igen, jag tillhör inte dem som av alla platser känner sig mest hemma på Nyhem utan har återvänt till mitt gamla vanliga föräldrahem i Kronoberg. Men även här tycks spännande krafter falla från himmelen, internet har krånglat i flera dagar nu sedan ett åsknedslag i närheten. Konferensen blev något av en besvikelse, vilket antagligen beror dels på att jag har förra årets jubileumsfirande i minnet och dels på att jag bara var med de sista dagarna och bl.a. missade nattvarden.

En repris från i fjol var att Livets Ords grundare och chef Ulf Ekman var inbjuden som talare, och jag är inte särskilt mycket gladare åt saken i år än förra året. Jag hittade i alla fall någon på Nyhem att dela min avoghet mot Livets Ord och Ulf Ekman med. I bokhandeln fanns nämligen Per Kornhalls relativt nyutgivna Skapelsekonspirationen, en debattskrift som effektivt förklarar vad vi redan visste; att ”Inteligent Design”-rörelsen är en politisk och religiös kampanj, en konspiration med (illa) dold agenda, driven av konservativa värderingar och fundamentalistisk skriftsyn och med förvillanden, förtiganden, bluffar och rena lögner, utan ett uns ärligt vetenskapligt eller andligt sökande. Kornvall menar (med MINA ord) att…

ID är förledande, fördummande och förlamande, den mängd svenska religösa friskolor som bevisligen förför sina elever med psykologiskt tvång och propaganda borde stängas och kyrkorna borde ta sitt ansvar och göra upp med pseudovetenskapen.

Kornhall har varit medlem i Livets Ord i 17 år och undervisat på församlingens gymnasieskola, innan han vid millennieskiftet lämnade det som han i boken kallar en sekt. Han är dessutom disputerad biolog, en kombination som gör honom till en naturlig expert i debatten.

Naturligt är det också att Kornwall inte främst försöker vederlägga kreationistisk argumentation (vilket dock inte hindrar honom från angripa några viktiga ID-argument). Detta eftersom en av bokens viktiga grundpoänger är att evolution är ett faktum och att evolutionsteorin är någonting självklart och nödvändigt i modern vetenskap och att ID är otänkbart som vetenskapligt alternativ. Kornwall fokuserar istället på att förklara vad ID-rörelsen är och inte är, hur den arbetar, vad dess arbete leder till och vad som borde göras åt det.

Med Paulus ord uppmanar Kornvall kyrkan att vara ”barn i förhållande till ondskan men vuxna till förståndet”. Kornhall skriver att vi på eget initiativ borde bjuda in evolutionsbiologer och visa att församlingarna…

» (…) inte är bigotta, separatistiska, förnuftets ljus undflyende medeltida instutitioner, utan att de vill, med sin tro, vara en del av ett modernt samhälle. «

Jag är som alla som läst den här bloggen vet en varm anhängare av tolerans och ekumenik och jag tror att kristenheten är på väg åt rätt håll. Vi måste ifrågasätta oss själva i ljuset av varandra, de konserativa måste förstå sig själva och de liberala som nödvändiga motpoler i ett onödigt spänningsfält. Vi måste leva i ljuset och låta det skina också genom vår relation till vetenskap och förnuft, låta det skina in i de mörka vrår där vi försöker gömma en förenklad världsbild.

Å andra sidan, när vi konstaterat att ID och pseudovetenskaplig kreationism inte är ett alternativ till en materialistisk förklaring av den biologiska världen, måste vi inse att evolutionen och relaterade upptäkter faktiskt skapar problem och utmaningar för kyrkan. Filosofiska och teologiska utmaningar som för den genomtänkte och radikale kan te sig svårlösliga. Mer om detta senare.

Läs även andra bloggares åsikter om Intelligent Design, Nyhem, Livets Ord, Skapelsekonspirationen

Kan dekonstruktionen dekonstrueras?

Den kritik som Jacques Derrida utformade och utövade hade en tom kärna, men att tala om en kärna, en grundval eller en utgångspunkt för dekonstruktionen står naturligtvis i motsats till dess grundläggande utgångspunkt och till själva kärnan i Derridas projekt.

Det är likväl svårt att göra sig en bild av en företeelse och försöka beskriva den utan att använda detta slags metaforer. Just detta, språkbrukets och tankemönstrens sammanflätning med metafysiska föreställningar om sakers essenser, om tankefundament och omedelbar kunskap, kan sägas vara det främsta föremålet för Derridas kritik.

Låt oss skissa upp den typiska dekonstruktionen.

époqè.wordpress.com

Idag startar jag en ny blogg som kommer att heta ”époqè”. Som några säkert märkt har aktiviteten på den här bloggen varit mycket låg mycket länge. Materialet som finns här kommer finnas kvar och nya inlägg kommer säkert att komma med tiden men just nu förläggs verksamheten till époqè.

Jag är den jag är

I går kväll avslutade Lunds filosoficirkel sin hösttermin med en föreläsning av Antje Jackelén, biskop i Lund. Ämnet för föreläsningen var ”Mellan religionens återkomst och ateismens korståg”.

Föreläsningen såväl som samtalen efteråt på resturang Glora kom i hög grad att röra postmodern filosofi/teologi som en tillgång såväl som en utmaning för andlighet och kyrka, och som ett försvar mot aggressiv ateism grundad i ideologiskt tolkad naturvetenskap.

Den postmoderna filosofin tar udden av en del utav Dawkins, humanetikerna m.fl. argressiva ateisters kritik som fortsätter att angripa en förlegad Gudsförståelse, en Gud som redan sedan läge dödförklarats.

I samtalen efter en föreläsning om Nietzsche, arrangerad av Villhem Ekelundssamfundet i söndags, uttalade filosoficirkelns ordförande att han inte gick med på att Nietzsches skrifter kan ge stöd åt den som söker en gudstro. Jag vill verkligen hävda motsatsen; jag upplever att Nietzsches texter, och i synnerhet skriften ”Antikrist”, ger oerhört mycket. Man skall dock poängtera att Nietzsche avskydde mycket av kristendomens etik, i synnerhet sådant som empati och jämlikhet o.s.v. – denna kritik går inte att komma undan, det är helt enkelt Nietzsche som är fascist. Jag vill dock än en gång citera några favoritstycken ur Antikrist;

Metafysikerna, de blekaste bland begreppsalbinos, har gjort honom (Gud) till sin herre! Stackars Israels åskmoln och vrede! Han har blivit idealisternas ideal, ren ande, ting-i-sig. En Guds dekadens: Herren som blev ting-i-sig. Ett förnedrande Gudsbegrepp…

Här uttrycker Nietzsche sin avsmak för medeltidens och renässansfilosofernas Gud, den Gud som existerar på ett andligt men objektivt sätt, bortom världen. Det är denna Gud som ofta angrips av de nya ateisterna med sin, för att citera Jackelén, uppvärmda upplysningsretorik. Ateisterna vill definiera Gud som någonting övernaturligt, och sedan avfärda allt övernaturligt för att på så vis motbevisa Guds existens. Men vad säger att distiktionen mellan naturligt och övernaturligt är meningsfull? I (den ”postmoderna ”) traditionen från Kierkegaard, Nietzsche, Heidegger, Levinás, Derrida, Marion och Caputo (ursäkta namedroppingen), och med inspiration från östkyrkans tradition, sökes en Gud bortom sådana inskränkningar. En Gud värd namnet låter sig inte fångas i förminskade definitioner.

Redan ordet kristendom är en feltolkning: i verkligheten har det bara funnits en verklig kristen, och han dog på korset. […] Det är i grunden genomförfalskat att i en tro, t.ex. tron på återlösningen genom Kristus, se ett kännetecken på den kristne. Blott livsutövningen kan vara kristen: ett görande och låtande, inte en tro. […] Att reducera kristendomen till en tro på sanningen av någonting, till ett rent medvetenhetsbegrepp, är att förinta hela evangelium.

Nietzsche ser inget problem med (sin visserligen något elitistiska tolkning av) Kristus, eller med en kristen i bemärkelsen verklig efterföljare till Kristus. Den människa som vill vara kristen skall avhålla sig från dunkel metafysik som placerar Gud i Platons himmel, och samtidigt radikalt leva i Jesu fotspår.

Ett problem som jag försökte ta upp i samtalet med biskop Jackelén var huruvida det är möjligt, givet dessa förutsättningar, att tala om Gud som någonting mer konkret än ”skillnad”, ”gest”, ”händelse”, ”bortom” o.s.v. Kan vi prata om Gud när Gud ständigt förbryter sig mot våra föreställningar?

Kan vi, och vill vi, ha en tro i traditionell bemärkelse. Jag tycker mig inte ha fått något tillfredsställande svar.

Se större bild: ASBO

Andra bloggar om: postmodern filosofi, postmodernism, teologi, Nietzsche