Vad är fenomenologi?

Den fenomenologiska filosofin tar sin utgångspunkt i den mänskiga erfarenheten. När vi begrundar eller uttalar oss om vår erfarenhet kan våra tankar och påståenden i högre eller lägre grad motsvaras av de upplevelser de handlar om. Vi kan ha föreställningar och förväntningar som går utöver och inte återfinns i den ”rena” upplevelsen.

Vi kan också tänka oss en situation där något vi påstår inte bara överensstämmer helt med erfarenheten, utan dessutom är omöjligt att betvivla.

Om vi vill göra denna senare typ av påståenden måste vi utesluta allt sådant som inte överensstämmer med den rena erfarenheten. När jag hävdar att någonting i min upplevelse existerar utanför mig själv, och t.ex. säger att en sten är ett fysiskt föremål, uttalar jag mig på ett sätt som inte motsvaras av någonting i erfarenheten. Detta ska inte missförstås som att jag inte upplever stenen som ett fysiskt föremål skilt ifrån mig själv, jag upplever dock inte, och kan inte uppleva, att det jag upplever om stenen överensstämmer med någonting utanför min upplevelse. Detta innebär inte att min upplevelse inte överensstämmer med verkligheten, vi väljer bara att inte uttala oss om detta eftersom det inte går att uppleva, allt vi har och allt vi får uttala oss om är upplevelsen själv.

Det är viktigt att vi är lika försiktiga när vi uttalar oss om upplevelsen. Vi får inte beskriva upplevelsen som någonting skilt från upplevelsen själv. För att försöka beskriva din upplevelse måste jag utgå från någonting i min egen upplevelse (t.ex. din hjärna, ditt beteende och dina uttalanden etc.) för att sedan eventuellt uttala mig i analogi med mitt eget medvetande. En sådan strategi kommer antingen inte alls åt vad du upplever eller blir en omväg som tvingar mig att överskrida min direkta erfarenhet. Därmed blir det fenomenologens roll att beskriva sin egen erfarenhet som sådan, varken mer eller mindre.

Skillnaden mellan första- och tredjepersonsperspektivet på upplevelser ligger i själva upplevandet eller medvetenheten. Till skillnad från upplevelserna upplever jag inte upplevandet, mitt eget medvetande. Det är i stället en förutsättning för upplevelsen, ”rummet” för det vi är medvetna om.

Fenomenologin begränsar sig inte till erfarenheten av upplevelser i form av sinnesförnimmelser, detta är bara ett av många sätt att vara medveten om värden på. Andra medvetandeformer som studeras är t.ex. minne, omdöme, förväntan, önskan, övertygelse, fruktan o.s.v.

Traditionellt vill filosofin beskriva det allmängiltiga och otvivelaktiga. Om vi nu vill studera upplevelserna och deras förutsättningar i medvetandet filosofiskt är vi inte intresserade av en viss persons, grupps eller arts medvetande utan själva företeelsen ”medvetande” som sådant.

Det är inom detta alltid förutsatta, varken individuella eller generaliserade ”rum” som fenomenologin förlägger filosofins sakområde. Fenomenologin studerar hur varje typ medvetenhet upplevs av ett sådant filosofiskt medvetande, genom att beskriva hur detta medvetande är uppbyggt och hur det fungerar.

Mer om: metafilosofi, fenomenologi, ontologi, epistemologi, metod

Vetenskaplig kategorisering och kategoriserad vetenskap

Låt mig bara häva ur mig en kort kommentar medan andan faller på.

Jag läser en kurs i vetenskapshistoria och fascineras just nu över det ”paradigmskifte” vetenskapen upplevt i det att vi gått från att placera saker i statiska fack till att i allt högre grad studera hur saker gradvis förändras till andra saker.

Där livsvetenskapen gått från att samla och namnge (taxonomisk ackumulering) till att återskapa utvecklingar (evolutionär genealogi), på ett sätt som problematiserar de ”naturliga” varaformernas skrankverk, har idéernas historieskrivning utvecklats som en vetenskap om vetenskapens utveckling där själva demarkationskriterierna för ”vetenskapen” gentemot andra aktiviteter (bland människor såväl som andra djur), och de olika vetenskaperna gentemot varandra, ses som kontingenta framträdelseformer hos ett böljande flöde.

_____

Mer om: taxonomi, kategorisering, idéhistoria, vetenskap

Ruttet rötägg med radikala rötter

Den som inte redan läst Joel Halldorfs understreckare om Sarah Palin och den amerikanska högern utifrån ”1800-talets politiskt radikala evangelikala väckelse”, rekommenderas. Han ska berömmas för att ta upp den aktualla frågan. Det är just ”ta upp” som det handlar om – det är inga nya rön på gång, men Jag kände inte tidigare till den kyrkohistoriker, Donald Dayton, som Joel refererar till. Jag har nu beställt en av hans böcker: From the Margins (2007, red: Christian T. Collins Winn).

Läs mer om Sara Palin, Pingströrelsen, Fundamentalism, Joel Halldorf och the Emerging church.

I döda filosofers sällskap

Jaha, då har jag presenterat ämnet för min c-uppsats i Teoretisk filosofi och fått en handledare. Jag kommer att skriva om distinktionen mellan naturlig och icke-naturlig mening hos den brittisk/amerikanska filosofen H.P. Grice utifrån den franske dito Derridas dekonstruktion av den tyske dito Husserl där en liknande distinktion utgör utgångspunkten. Grice dog samma år som jag föddes och Husserl dog redan 1938, så det är gamla filosofer vi har att göra med. Också Derrida dog 2004 men hans tankar är fortfarande levande, vi får hoppas att jag kan liva upp frågorna lite och ge ett anständigt bidrag till filosofin. Grice’ distinktion är en ganska common sense grund för vad ett språk är för något, Derrida har kanske inte ett allt för common sense-alternativ och vi kan räkna med att jag får gå på djupet.

Andra bloggar om: filosofi, språkfilosofi, Derrida, dekonstruktion

Inteligent inkonsekvens

Det finns en inneboende motsägelse i kreationism och ID-teori. Å ena sidan uppfattar man vetenskapen om ett hot mot religionen eftersom vetenskapliga rön står i konflikt med den fundamentalistiska bibeltolkningen. Man menar att om kristendomen är en religion värd att följa måste den hålla för vetenskaplig prövning. Å andra sidan missbrukar man vetenskapligt material, vetenskaplig metod och retorik på ett sätt som strider mot den vetenskapliga forskningens principer. Varför krysta till det så? Varför inte istället välja det ena alternativet? Antingen att som de traditionella liberalteologerna acceptera att vetenskapliga fakta måste få råda över tron, och därmed avsäga sig en stor del av de bokstavliga tolkningarna, eller att som en mer postmodern linje vägra acceptera den vetenskapliga metoden som en enhetlig och överordnad kunskapskälla.

Läs även andra bloggares åsikter om kreationism, inteligent design, venteskapsteori, vetenskap, fundamentalism

Inteligent kyrka?

Nu är jag tryggt hemkommen igen, jag tillhör inte dem som av alla platser känner sig mest hemma på Nyhem utan har återvänt till mitt gamla vanliga föräldrahem i Kronoberg. Men även här tycks spännande krafter falla från himmelen, internet har krånglat i flera dagar nu sedan ett åsknedslag i närheten. Konferensen blev något av en besvikelse, vilket antagligen beror dels på att jag har förra årets jubileumsfirande i minnet och dels på att jag bara var med de sista dagarna och bl.a. missade nattvarden.

En repris från i fjol var att Livets Ords grundare och chef Ulf Ekman var inbjuden som talare, och jag är inte särskilt mycket gladare åt saken i år än förra året. Jag hittade i alla fall någon på Nyhem att dela min avoghet mot Livets Ord och Ulf Ekman med. I bokhandeln fanns nämligen Per Kornhalls relativt nyutgivna Skapelsekonspirationen, en debattskrift som effektivt förklarar vad vi redan visste; att ”Inteligent Design”-rörelsen är en politisk och religiös kampanj, en konspiration med (illa) dold agenda, driven av konservativa värderingar och fundamentalistisk skriftsyn och med förvillanden, förtiganden, bluffar och rena lögner, utan ett uns ärligt vetenskapligt eller andligt sökande. Kornvall menar (med MINA ord) att…

ID är förledande, fördummande och förlamande, den mängd svenska religösa friskolor som bevisligen förför sina elever med psykologiskt tvång och propaganda borde stängas och kyrkorna borde ta sitt ansvar och göra upp med pseudovetenskapen.

Kornhall har varit medlem i Livets Ord i 17 år och undervisat på församlingens gymnasieskola, innan han vid millennieskiftet lämnade det som han i boken kallar en sekt. Han är dessutom disputerad biolog, en kombination som gör honom till en naturlig expert i debatten.

Naturligt är det också att Kornwall inte främst försöker vederlägga kreationistisk argumentation (vilket dock inte hindrar honom från angripa några viktiga ID-argument). Detta eftersom en av bokens viktiga grundpoänger är att evolution är ett faktum och att evolutionsteorin är någonting självklart och nödvändigt i modern vetenskap och att ID är otänkbart som vetenskapligt alternativ. Kornwall fokuserar istället på att förklara vad ID-rörelsen är och inte är, hur den arbetar, vad dess arbete leder till och vad som borde göras åt det.

Med Paulus ord uppmanar Kornvall kyrkan att vara ”barn i förhållande till ondskan men vuxna till förståndet”. Kornhall skriver att vi på eget initiativ borde bjuda in evolutionsbiologer och visa att församlingarna…

» (…) inte är bigotta, separatistiska, förnuftets ljus undflyende medeltida instutitioner, utan att de vill, med sin tro, vara en del av ett modernt samhälle. «

Jag är som alla som läst den här bloggen vet en varm anhängare av tolerans och ekumenik och jag tror att kristenheten är på väg åt rätt håll. Vi måste ifrågasätta oss själva i ljuset av varandra, de konserativa måste förstå sig själva och de liberala som nödvändiga motpoler i ett onödigt spänningsfält. Vi måste leva i ljuset och låta det skina också genom vår relation till vetenskap och förnuft, låta det skina in i de mörka vrår där vi försöker gömma en förenklad världsbild.

Å andra sidan, när vi konstaterat att ID och pseudovetenskaplig kreationism inte är ett alternativ till en materialistisk förklaring av den biologiska världen, måste vi inse att evolutionen och relaterade upptäkter faktiskt skapar problem och utmaningar för kyrkan. Filosofiska och teologiska utmaningar som för den genomtänkte och radikale kan te sig svårlösliga. Mer om detta senare.

Läs även andra bloggares åsikter om Intelligent Design, Nyhem, Livets Ord, Skapelsekonspirationen

époqè.wordpress.com

Idag startar jag en ny blogg som kommer att heta ”époqè”. Som några säkert märkt har aktiviteten på den här bloggen varit mycket låg mycket länge. Materialet som finns här kommer finnas kvar och nya inlägg kommer säkert att komma med tiden men just nu förläggs verksamheten till époqè.

Ortodox paradox

Försöken att bevisa Guds existens tycks inte bara vara ofruktbara, de kan vara förödande för förståelsen av vem Gud faktiskt är.

I Filosofisk tidskrift nr 2, 2007, publicerades en notis med titeln ”Ontologiskt kätteri” undertecknat Johan Bjurman. Notisens syfte var att vederlägga ett ”gudsbevis” i Descartes Fjärde Betraktelse, genom att visa hur det står i konflikt med den kristendom det försöker motivera.

Jag skrev följande noteringar till Bjurmans inlägg. I dem vill jag vare sig försvara eller i sig kullkasta Descartes argument men snarare korrigera och bygga vidare på Bjurmans tankar…

Ego till Max

Jag har just kommit hem från en föreläsning på filosoficirkeln i Lund. Föreläste gjorde Johan Tralau (bilden), uppsaladoktor i statsvetenskap och skribent för SvD och Kristdemokraten.

Ämnet var Max Stirners egoism men först några ord om Johan: Uppklädd och välkammad på en nivå långt utöver åhörarnas (hans utseende retade mina känsliga fördomar måste jag säga) var han en magnetisk, närmast suggestiv föreläsare som kombinerade perfekt lungn och intim närvaro med klar relevans och försiktigt ställningstagande.

Detta bjöds per skickligt berättande i ett mjukt tonläge som vid upprepade tillfällen fick åhörare att klaga på att de inte hörde, detta trots Tralaus fina tal – bl.a. med uttal av sje-ljudet i t.ex. ”sked” som ljudet i t.ex. ”tjej”.

Ämnet var som sagt Max Stirner (teckning av Friedrich Engels) eller Johann Kaspar Schmidt som pseudonymen står för. Schmidt var unghegelian och individualanarkist men kallade sig själv helt enkelt ”egoist”. Han skrev en bok med titeln Den ende och hans egendom (klicka och läs den). Denna blev först förbjuden för att senare tillåtas igen; den var, som en myndighetsperson lär ha sagt, nämligen så vansinnig, löjlig, radikal, oetisk o.s.v. att dess absurditet skulle trygga läsarna från sedligt fördärv p.g.a. den.

Jag har nyss tagit upp Lévinas etik här på bloggen, en etik som bygger på den Andres oantastliga frihet o.s.v. Därefter tog jag upp Nietzsche vars etik har tagit Stirner till massorna. Nietzsche skriver att om Gud är död så är allt tillåtet, han talar om viljan till makt, distansens patos, om fria andar och om den starke och hänsynslöses rätt. Stirner- eller Schmidts etik är på sätt och vis den motsatta till Lévinas: det är Jagets oantastliga frihet som står i centrum.

Stirner menade att man inte får låta någonting behärska Jaget; varken lag, auktoritet, moral, normer eller det egna samvetet. Han ville se en människa utan ”överjag”, utan ideologier eller plikter gentemot ”mänskligheten”, ”nästan”, ”fosterlandet”, ”Gud”, ”partiet” e.dyl. Utan förpliktigande till hjälpsamhet och hänsyn.

Men, om vi förkastar alla normer och gör oss av med ”främmande” tankar, kommer vi då inte blint att behärskas av våra begär? Är inte detta ett slaveri såväl som aldrig civilisationen, staten och samvetet? Jo, det tycker Johan Tralau men han lät påpeka att Max Stirner menade att djurets slaveri var betydligt bättre och friare än människans och gudens.

Stirners radikala auktoritetskritik som ju slår mot alla tankebyggnader och metafysiska storheter som reser sig mot individen och dess perspektiv är nog en värdefull gåva som den fördes vidare via Nietzsche till post-strukturalister och postmodernister men hans ”Jag” blir en egen metafysisk garant för moral och sanning, och vilken moral och vilken sanning!

Den Andre

Den franska filosofen Lévinas (bilden) skrev mycket om ”den Andre”. I likhet med flera av hans kollegor och landsmän ger hans tankar utrymme för intressanta och vackra reflexioner.

Jag inbillar mig att jag har förstått lite av vad Lévinas skrivit. Han tycks bl.a. ha menat att människans identitet byggs som en funktion av hennes upptäckande och begripande, hennes hungriga begreppsligande av världen, och så av hennes vilja till makt.

Vidare tror jag man kan uttrycka det så att enligt Lévinas begränsas människans identitetsskapande absorption först i mötet med den Andre, en annan person; någon som inte kan bli en del av den egna kroppen eller medvetandet. Någon som inte helt kan underkastas den egna viljan och aldrig helt kan förstås.

Mötet med den Andre, självbegränsningen, kallade Lévinas för etik. För honom är etik i denna mening filosofins kärna. Etiken innebär att ge avkall på sin vilja till makt såväl i köttet som intellektuellt.

För Lévinas var detta också religionens kärna; ramen för relationen till Gud. Om jag tillåts leka lite i Lévinas närhet kan man se det följande.

Gud är för oss den radikalt Andre; fullständigt helig, avskild, alienerad, ofattbar och otämjd. I mötet med den Helige tar vi av våra skor och går ner på knä men får ändå bara se honom ”på ryggen”(*).

I sin bok Guds återkomst tar Jayne Svenungsson (bilden) upp något av problemet hos Lévinas. Nämligen att den Andre tenderar att förhärligas och tillskrivas alla rättigheter medan jaget enbart skall visa hänsyn och kapitulera. I detta tenderar då Gud att bli så helig och så annorlunda att vi inte kan närma oss denne alls. Detta tills Gud slutligen varken eller kan sägas existera, en för visso inte alls främmande tanke för många.

Jag skulle dock vilja föreslå att vi kan läsa relationen från två håll. Lévinas använde, har jag för mig, uttrycket ”ansikte mot ansikte”, vilket tyder på ömsesidig begränsning. Tänk oss som ”de Andra” för Gud.

Så kommer Gud till oss, gör avkall på sin makt och låter vår vilja ske honom till döds. Så kommer Gud till oss, bor hos oss, tjänar oss och erbjuder oss sig själv. I mötet mellan Gud och människa, i tomrummet som guden och människan skapar i sig, låter vi varandra enas i en överlappningszon där alienationen upphävs; sammansmältande till Guds kropp…

*(Exidus 33:20)