You are currently browsing the category archive for the 'postmodernism' category.
I ett samtal på Vinylbaren i lördags kom vi in på färgblindhet. Medan jag och en annan av männen bekände vår oförmåga att skilja mellan rött och grönt påstod sig min granne Markus zeugmatiskt att han bara har svårt att skilja mellan svarta och vita människor. En kvinna föreslog då att han skulle ta fasta på att vissa är lättare att göra dreads på än andra. Jag tvingades påpeka att den senare distinktionen inte sammanfaller med den första, vilket fick Markus att skämtsamt varna henne för att jag läser filosofi.
Skillnaden mellan att dela upp människor efter hudfärg respektive hårtyp illustrerar Jacques Derridas begrepp différance. Ordet är ett konstgjort substantiv av det tvetydiga franska verbet différer och sammanför därmed (de engelska) begreppen ”difference” (skillnad) och ”deference” (förskjutning). Den förskjutning det är frågan om är förpassandet av någonting från medvetandets uppmärksamhet. Différance är något som låter oss se vissa skillnader genom att dölja andra.
Att binärt kategorisera människor som svarta och vita förutsätter att man är (eller gör sig) omedveten om skillnaden mellan räthåriga och krullhåriga. Frisören som tränats att skilja mellan rakt och krulligt hår kommer klumpa ihop t.ex. ”indier” och ”skandinaver” och ställa dem mot t.ex. ”kenianer”, medan kosmetikern som tränats att skilja mellan mörk och ljus hud kommer kontrasera t.ex. ”skandinaver” med en grupp som innefattar både ”indier” och ”kenianer”.
Dekonstruktion går ut på just detta, att upphäva en skillnad genom att uppmärksamma en annan. Att gå ut ur ett sammanhang av skillnader genom minnas de skillnader som måste glömmas bort i det sammanhanget.
Läs mer om différance, dekonstruktion, Derrida, binärt tänkande och rasism.
Min tillvaro av ständigt fortskridande funderande och studerande i allmänhet, och i synnerhet mitt umgänge med äldre intellektuella i Lund, har inneburit viktiga förskjutningar i mitt tänkande. Förskjutningar som varit synliga här på hemsidan.
Eftersom jag själv inte vill vara bunden av denna gemenskap eller idétradition är jag inte personligen intresserad kristendomens alltjämt fortgående reformation. Där jag tidigare kastat mig i händerna på de post-humanistiska filosoferna, i hopp om att i deras förkastande av metafysiken och tvivel på det mänskliga förnuftet lägga en ideologisk grund för min passionerade kristendom och socialism, har jag nu tappat det inre känslomässiga behovet av såväl utomvärldslig andlighet som en radikal politisk ståndpunkt, men finner att jag i stället längtar efter ett humanistiskt patos med fokus på samhällsförbättring och individens daning till intellektuella och moraliska dygder.
Det gamla är inte borta, jag tror fortfarande att det finns ett värde i att försöka reformera de traditionella religionerna och jag tror fortfarande på social rättvisa och ”demokrati” som viktiga värden – men just där ligger kruxet; jag tror fortfarande på värden!
_____________
Mer om: bildning, religion, existensialism, etik, politik, humanism
La Bibliochaise av Alisée Matta och Giovanni Gennari (Nobody&Co) är ett gränsöverskridande verk, funktionellt och nyskapande med okonstlad elegans och potential för läsningar på flera nivåer.
En kubartad tingest med 102 x 86 cm basarea och en höjd på 74 och 1/2 centimeter. Formgivning, massproducering, marknads- och saluföring. Konsumtion. Bruksföremål, ägodel och inredningskomponent. Dyr och modern statussymbol. Plats för vila, studie och underhållning – och ca fem hyllmeter litteratur.
Det ligger nära till hands att läsa in det reduktivistiska och rationalistiska sammanförandet av två funktioner i ett föremål. Matta och Gennaris har skapat en hybrid mellan fåtölj och bokhylla; bas, rygg och sidostycken har rum för böcker och placerar så den sittande mellan pärmar på fyra sidor. Men föreningen av dessa funktioner ger upphov till någonting utöver ändamålsenlig möbeldesign, kanske ett ifrågasättande av litteratur och inredning som självständiga enheter.
Att kränka gränserna mellan litteratur och inredning är ingenting nytt utan något var och en som ägnat lite energi till att arrangera innehållet i sina bokhyllor har gjort sig skyldig till (och därmed också befattat sig med en tyst och ödmjuk form av litteraturkritik som Borges säger). Sedan skrivkonsten introducerades har litteraturen haft fysisk form och inte sällan formgivits, illuminerats, bundits i konstfärdiga volymer och tagit plats i rummen. Ett särskilt tydligt sentida exempel är fenomenet “coffee table-böcker”; förtingligade utgivningar hos vilka den yttre formen fyller en funktion fullt jämförbar med textinnehållets. Ett annat talande exempel på sådana förbrytelser är Deborah Bowness “Genuin fake bookshelf”, en tapet som föreställer fullproppade biblioteksinteriörer. Vi har även mer närliggande exempel som ”Bookseat” precenterad av Fishbol Design Atelier 2008, en lekful bänk av formpressat faner vars ryggsida gör plats för magasin och böcker.
La Bibliochaise står i en tradition. Liksom i den traditionella bokhyllan och dess förstärkning i exempel som Bookseat har vi en möbel som förvarar litteratur inom räckhåll, litteratur i form av böcker som kan väljas ut och komponeras efter estetiska kvalitéer. Men i ”La Bibliochaise” är detta inte bara en funktion, böckerna är det mest centrala i formgivningen; utan böckerna är fåtöljen inte mycket mer än en gapande byggställning.
Den är inte ett självständigt verk, La Bibliochaise förblir oavslutad så länge den hålls oberoende av andra/andras alster; den är ett nät-verk. Detta nät är inte häller en väldefinierad statiskt fastlagd kanon, ett slutet system som kan slå sig till ro i ett definitivt avslut, utan ett föränderligt montage ständigt redo att brytas upp, plockas isär och förvandlas.
Möbeln påminner om Foucaults observation i Vetandets Arkeologi; att ett verk trots sina upphovsmän, sin titel och yttre form måste uppstå i relation till andra i ”ett system av hänvisningar” och därför aldrig kan existera på egen hand. Detta är naturligtvis sant för inredning, där formspråk och funktion etc. hela tiden uppstått och uppstår via korsbefruktning mellan olika bruksföremål genom årtusenden av människors arbete, vila, tro och sociala samspel, såväl som för litteratur. I La Bibliochaise händer dock någonting annat, det är inte bara den enskilda produktens enhet som problematiseras, våld förs på själva bruksföremålens genrer så att man närmast läser fåtöljen och sitter i böckerna, en illustration av en annan namnkunnig fransk teoretikers tes att “inget finns utanför texten”.
Å andra sidan tycks La Bibliochaise kämpa åt motsatt håll i ett närmande till sitt etymologiska ursprung. Ordet “fåtölj” härstammar från franskans ”fauteuil” som i sin tur kan härledas från tyska ”Faltenstuhl” d.v.s. ”fällstol”, en möbel med den essentiella funktionen att gång på gång kunna monteras ner för att sedan återskapas på nytt. Alla möbler tänks utifrån denna metafysikens grundidé; föreställningen om abstrakta entiteter som kan “itereras”, d.v.s. gång på gång förkroppsligas i olika konkreta situationer. En viss funktion, t.ex. “sittplats” eller “bokförvaring”, kan tillfredställas av flera skilda föremål, en mängd serietillverkade produkter kan uttrycka samma design, vara “samma” designmöbel. I La Bibliochaise tar man detta ett steg längre, en ironisk allusion till den paradoxala “idéns idé”.
Den oroande anda som böckerna tillför verket kontrasterar möbelns andra bruksfunktion; den sköna fåtöljen. Den är en sittmöbel, en bekväm viloplats konstruerad för någonting helt annat än dynamiska uppbrott. Kudden i bokhyllan gör det möjligt att studera i timmar utan att störas av trötthet, träsmak eller brist på lektyr. Skaparna av La Bibliochaise tycks vilja fullborda en tradition där böcker och möbler anpassas efter läsarens behov. Tyvärr försöker de göra detta inom ramen för ett paradigm som redan överskridits. Köp en handdator med internettuppkoppling och mp3-spelare och du kan äta, gå på toa, sträcka på benen i solen, städa, motionera o.s.v. utan att sluta ”läsa”.
Om dess bejakande av boken som designprodukt gav den möjlighet att fullborda utvecklingen bort från en skarp gräns mellan litteratur och inredning, hindrar just samma grepp La Bibliochaise från att fullborda sin andra tradition – där svaret just nu är att befria litteraturen från sina fysiska representanter. Bokstolen kan svara detta genom att betona ostördhet på en annan nivå; fördjupning. Där MP3-spelaren låter oss lyssna på ena örat, upptagna av andra verksamheter, låter La Bibliochaise läsaren uppslukas av och bokstavligen sjunka ner i litteraturen.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om La Bibliochaise, inredning, litteratur, design och estetik.
(Obs. Detta är en uppdaterad version av ett tidigare inlägg)
Det finns en inneboende motsägelse i kreationism och ID-teori. Å ena sidan uppfattar man vetenskapen om ett hot mot religionen eftersom vetenskapliga rön står i konflikt med den fundamentalistiska bibeltolkningen. Man menar att om kristendomen är en religion värd att följa måste den hålla för vetenskaplig prövning. Å andra sidan missbrukar man vetenskapligt material, vetenskaplig metod och retorik på ett sätt som strider mot den vetenskapliga forskningens principer. Varför krysta till det så? Varför inte istället välja det ena alternativet? Antingen att som de traditionella liberalteologerna acceptera att vetenskapliga fakta måste få råda över tron, och därmed avsäga sig en stor del av de bokstavliga tolkningarna, eller att som en mer postmodern linje vägra acceptera den vetenskapliga metoden som en enhetlig och överordnad kunskapskälla.
Läs även andra bloggares åsikter om kreationism, inteligent design, venteskapsteori, vetenskap, fundamentalism
Den kritik som Jacques Derrida utformade och utövade hade en tom kärna, men att tala om en kärna, en grundval eller en utgångspunkt för dekonstruktionen står naturligtvis i motsats till dess grundläggande utgångspunkt och till själva kärnan i Derridas projekt.
Det är likväl svårt att göra sig en bild av en företeelse och försöka beskriva den utan att använda detta slags metaforer. Just detta, språkbrukets och tankemönstrens sammanflätning med metafysiska föreställningar om sakers essenser, om tankefundament och omedelbar kunskap, kan sägas vara det främsta föremålet för Derridas kritik.
Låt oss skissa upp den typiska dekonstruktionen. Read the rest of this entry »
Det sägs om en del människor att de känner skriften som sin egen ficka. Talar man då bara om mängden kunskap, eller säger uttrycket något om vilken slags kunskap sådana människor har?
Detta med fickor har Sven Lindqvist skrivit mycket insiktsfullt om och jag har honom att tacka för uppslaget. Lindqvist noterar att bra fickor är vända inåt, de är kläderna från bärarens sida. När du möter någon så ser den andre att du har fina kläder, men bara du fingrar i dina fickor. I det privata mörkret och värmen närmast kroppen bär du det nödvändiga ”och känner att det hela tiden är med”[1]. ”Det man känner som sin egen ficka”, skriver Lindqvist, ”kan man genom beröring, på ett skyddssökande, intimt sätt”[2].
Denna inifrånkunskap ska skiljas från det vetande vi visar upp. Den kunskap som skyltas och säljs, som skall systematiseras, bokföras och betygsättas. I fickan finns det vanemässiga vetande som universiteten inte undervisar i. Fickans förtrogenhet har ett personligt värde som föreläsningarnas teorier sällan får. En bekantskap som djupnat och grundats genom en prövande och långvarig relation, är olik den kunskap som slagits fast genom hypotesprövning. Detta är sant för såväl förståelsen av skrifterna som för människans förhållningssätt till Gud.
Talesättet antyder att det finns en andlighet som drivs av ett kroniskt personligt behov och vill ha Gud allestädes närvarande. Insinuerar att det finns människor som likt psalmisten[3] gömmer Herrens ord i sitt hjärta, begrundar dem dag och natt, ger akt på dem och håller fast vid denna ålderdomliga textmassa; vid orden av hopp och livskraft, visdom och ledning, tröst och frid.
Men visst finns det mindre intima sätt att söka Gud på. ”Utsidans” kunskapsvägar exemplifieras av det ontologiska Gudsbeviset, särskilt talande i den moderna, modallogiska, form som lagts fram av filosofen Alvin Plantinga. Sakligt, formellt och oerhört abstrakt framställs ett argument som ur den rena logiken och ur själva innebörden hos ”Gudsbegreppet” härleder existensen hos den som ur evigheten sagt ”Jag Är”. Men ingen låter sig övertygas. Inte därför att argumentet är ogiltigt, inte heller därför att ingen orkar försöka begripa sig på det, men därför att vanan inte vacklar inför metafysiska uträkningar och begrepp.
Omvänt kan man som skriftlärd teoretiker, likt Fariséerna, vara omedveten om att det är Gud själv som man debatterar teologi med. Man känner inte skriften som sin ficka, bara för att man kan den som ett rinnande vatten. Man behöver inte ha funnit frid och frälsning, bara för att man bevisat Guds existens.
Kan det vara så att vad intet öga har sett och intet öra hört och människohjärtat inte kunnat ana har vissa trygga troende varje sekund burit tätt intill sig och under hela sin vakna tid känt i kroppen på samma sätt som den vardagliga aningen av en nyckelknippa i byxfickan?
[1] ”Man står inte med händerna i fickorna när jag talar”, Livstidsmänniskan (1992) s. 24
[2] ”Att hitta som i egen ficka”, Livstidsmänniskan (1992) s. 26
[3] Ps 119
Andra bloggar om: bibeln, talesätt, ordspråk, sven lindqvist, teolog.
Är det här intressant?
Så… igår fick jag äntligen hem den, John Caputos nya bok ”What Would Jesus Deconstruct”.
I samma veva fick jag hemskickat ämnet för den uppsats jag skall skriva denna och nästa vecka. Jag har väntat på boken sedan november och när jag nu tillslut håller den i min hand har jag inte tid att läsa den!
Jag han i alla fall läsa en stund igår, den är inte lång så jag han en bit in.
Caputo förklarar att dekonstruktion inte, som Marc C. Talor påstått, är Guds död-hermeneutik utan Guds rike-hermeneutik. ”(…) en tolkningsmetod som hjälper oss komma åt den profetiska anden hos Jesus (…)”
Enligt Caputo innebär dekonstruktion att någonting innehåller en sanning som inte kan hållas inne. Deconstruktion inträffar när den sanning som hållits tillbaka, tryckts ner och marginaliserats kommer upp till ytan och hotar maktförhållandet.
Dekonstruktion förstör inte våra liv och trosförestälnningar, skriver Caputo, men tvingar fram reform och omdaning; pånyttfödelse.
Vad skulle Jesus dekonstruera? Humoristiskt föreslår Caputo att det första som skulle dekonstrueras är frågan ”What would Jesus do?” som kommit att bli en hel industri av armband, bildekaler, tröjor m.m. inom den kristna högern i USA.
Sanningen som glömts bort är att slagordet ursprungligen populariserades av Charles Sheldon när han 1896 gav ut en bok och sedemera bestseller (30 miljoner kopior gör den till den till världens 39:de mest sålda bok) med titeln ”In His Steps; What would Jesus do?”.
Sheldon ville leva evangeliet. Han omsatte evangeliet i handling genom att leva och arbeta bland de fattiga och i det svarta gettot. Han arbetade med människors personliga upprättelse och reform men samtidigt kritiserade han rasismen, kapitalismen och alkoholindustrin och förespråkade socialistiska reformer.
I går kväll avslutade Lunds filosoficirkel sin hösttermin med en föreläsning av Antje Jackelén, biskop i Lund. Ämnet för föreläsningen var ”Mellan religionens återkomst och ateismens korståg”.
Föreläsningen såväl som samtalen efteråt på resturang Glora kom i hög grad att röra postmodern filosofi/teologi som en tillgång såväl som en utmaning för andlighet och kyrka, och som ett försvar mot aggressiv ateism grundad i ideologiskt tolkad naturvetenskap.
Den postmoderna filosofin tar udden av en del utav Dawkins, humanetikerna m.fl. argressiva ateisters kritik som fortsätter att angripa en förlegad Gudsförståelse, en Gud som redan sedan läge dödförklarats.
I samtalen efter en föreläsning om Nietzsche, arrangerad av Villhem Ekelundssamfundet i söndags, uttalade filosoficirkelns ordförande att han inte gick med på att Nietzsches skrifter kan ge stöd åt den som söker en gudstro. Jag vill verkligen hävda motsatsen; jag upplever att Nietzsches texter, och i synnerhet skriften ”Antikrist”, ger oerhört mycket. Man skall dock poängtera att Nietzsche avskydde mycket av kristendomens etik, i synnerhet sådant som empati och jämlikhet o.s.v. – denna kritik går inte att komma undan, det är helt enkelt Nietzsche som är fascist. Jag vill dock än en gång citera några favoritstycken ur Antikrist;
Metafysikerna, de blekaste bland begreppsalbinos, har gjort honom (Gud) till sin herre! Stackars Israels åskmoln och vrede! Han har blivit idealisternas ideal, ren ande, ting-i-sig. En Guds dekadens: Herren som blev ting-i-sig. Ett förnedrande Gudsbegrepp…
Här uttrycker Nietzsche sin avsmak för medeltidens och renässansfilosofernas Gud, den Gud som existerar på ett andligt men objektivt sätt, bortom världen. Det är denna Gud som ofta angrips av de nya ateisterna med sin, för att citera Jackelén, uppvärmda upplysningsretorik. Ateisterna vill definiera Gud som någonting övernaturligt, och sedan avfärda allt övernaturligt för att på så vis motbevisa Guds existens. Men vad säger att distiktionen mellan naturligt och övernaturligt är meningsfull? I (den ”postmoderna ”) traditionen från Kierkegaard, Nietzsche, Heidegger, Levinás, Derrida, Marion och Caputo (ursäkta namedroppingen), och med inspiration från östkyrkans tradition, sökes en Gud bortom sådana inskränkningar. En Gud värd namnet låter sig inte fångas i förminskade definitioner.
Redan ordet kristendom är en feltolkning: i verkligheten har det bara funnits en verklig kristen, och han dog på korset. […] Det är i grunden genomförfalskat att i en tro, t.ex. tron på återlösningen genom Kristus, se ett kännetecken på den kristne. Blott livsutövningen kan vara kristen: ett görande och låtande, inte en tro. […] Att reducera kristendomen till en tro på sanningen av någonting, till ett rent medvetenhetsbegrepp, är att förinta hela evangelium.
Nietzsche ser inget problem med (sin visserligen något elitistiska tolkning av) Kristus, eller med en kristen i bemärkelsen verklig efterföljare till Kristus. Den människa som vill vara kristen skall avhålla sig från dunkel metafysik som placerar Gud i Platons himmel, och samtidigt radikalt leva i Jesu fotspår.
Ett problem som jag försökte ta upp i samtalet med biskop Jackelén var huruvida det är möjligt, givet dessa förutsättningar, att tala om Gud som någonting mer konkret än ”skillnad”, ”gest”, ”händelse”, ”bortom” o.s.v. Kan vi prata om Gud när Gud ständigt förbryter sig mot våra föreställningar?
Kan vi, och vill vi, ha en tro i traditionell bemärkelse. Jag tycker mig inte ha fått något tillfredsställande svar.
Se större bild: ASBO
Andra bloggar om: postmodern filosofi, postmodernism, teologi, Nietzsche
”What Would Jesus Deconstruct?” är en bok som kom ut den första november, författare är John D Caputo.
Jag beräknar få hem boken om några dar och väntar otåligt!
Caputo är en känd filosof och specialist på nutida kontinental filosofi med fokus på fenomenologi, hermeneutik och dekonstruktion och dess konsekvenser för teologi och religion. Hans egen version av dekonstruktion kallas ”radikal hermeneutik” och dess teologiska impliktioner går under begreppet ”weak theology”.
En av Caputos stora bidrag har varit arbetet med att visa att dekonstruktion inte leder till relativism eller nihilism utan grundas i etik och politik.
Caputo har bl.a. undervisat om Kierkegaard, Nietzsche, Heidegger, Lévinas och Derrida vilka tillsammans med Marion och Buber är hans främsta inspirationskällor. Särskilt arbetar Caputo med Derridas ”religion utan religion”. Han är alltså expert på (akademiskt) ”postmodernt” tänkande kring Gud.
WWJD är den senaste boken i The Church and Postmodern Culture-serien, redigerad av James K.A. Smith. Smith är en av de mest kända företrädarna för ”radikal ortodoxi” och en viktig nutida kristen tänkare – kopplad till ”Emerging Curch”. Han är utbildad inom kontinental filosofi samt reformert och pentakostal (pingströrelsen) teologi.
Varför läses Derrida, men inte av analytikena vid Lunds filosofiska institution? Kanske bl.a. därför att…
Hos Derrida och hans generation av postmodernister (eller inte?) finner vi ett raffinemang; en förfining, finess, briljans, elegans, utsökthet och sinnrikhet som inte väjer för homonymer; mångtydigheter och diversifierande uttryck som oundvikligen vill variera, öppna upp för nyanser och mångfaldiga perspektiven.
Där finns paradoxer; absurditeter, inkonsekvenser och aporier; oavgörbarheter som aktualiserar flera jämlika och kanske ömsesidigt beroende men varandra uteslutande slutsatser.
Hos dem ofinns inte mystieriet, där finns spåret av Gud.
Andra bloggar om: Jacques Derrida, Derrida, postmodernism, postmodern filosofi,
