You are currently browsing the category archive for the 'emerging church' category.
Min tillvaro av ständigt fortskridande funderande och studerande i allmänhet, och i synnerhet mitt umgänge med äldre intellektuella i Lund, har inneburit viktiga förskjutningar i mitt tänkande. Förskjutningar som varit synliga här på hemsidan.
Eftersom jag själv inte vill vara bunden av denna gemenskap eller idétradition är jag inte personligen intresserad kristendomens alltjämt fortgående reformation. Där jag tidigare kastat mig i händerna på de post-humanistiska filosoferna, i hopp om att i deras förkastande av metafysiken och tvivel på det mänskliga förnuftet lägga en ideologisk grund för min passionerade kristendom och socialism, har jag nu tappat det inre känslomässiga behovet av såväl utomvärldslig andlighet som en radikal politisk ståndpunkt, men finner att jag i stället längtar efter ett humanistiskt patos med fokus på samhällsförbättring och individens daning till intellektuella och moraliska dygder.
Det gamla är inte borta, jag tror fortfarande att det finns ett värde i att försöka reformera de traditionella religionerna och jag tror fortfarande på social rättvisa och ”demokrati” som viktiga värden – men just där ligger kruxet; jag tror fortfarande på värden!
_____________
Mer om: bildning, religion, existensialism, etik, politik, humanism
Den som inte redan läst Joel Halldorfs understreckare om Sarah Palin och den amerikanska högern utifrån ”1800-talets politiskt radikala evangelikala väckelse”, rekommenderas. Han ska berömmas för att ta upp den aktualla frågan. Det är just ”ta upp” som det handlar om – det är inga nya rön på gång, men Jag kände inte tidigare till den kyrkohistoriker, Donald Dayton, som Joel refererar till. Jag har nu beställt en av hans böcker: From the Margins (2007, red: Christian T. Collins Winn).
Läs mer om Sara Palin, Pingströrelsen, Fundamentalism, Joel Halldorf och the Emerging church.
Det sägs om en del människor att de känner skriften som sin egen ficka. Talar man då bara om mängden kunskap, eller säger uttrycket något om vilken slags kunskap sådana människor har?
Detta med fickor har Sven Lindqvist skrivit mycket insiktsfullt om och jag har honom att tacka för uppslaget. Lindqvist noterar att bra fickor är vända inåt, de är kläderna från bärarens sida. När du möter någon så ser den andre att du har fina kläder, men bara du fingrar i dina fickor. I det privata mörkret och värmen närmast kroppen bär du det nödvändiga ”och känner att det hela tiden är med”[1]. ”Det man känner som sin egen ficka”, skriver Lindqvist, ”kan man genom beröring, på ett skyddssökande, intimt sätt”[2].
Denna inifrånkunskap ska skiljas från det vetande vi visar upp. Den kunskap som skyltas och säljs, som skall systematiseras, bokföras och betygsättas. I fickan finns det vanemässiga vetande som universiteten inte undervisar i. Fickans förtrogenhet har ett personligt värde som föreläsningarnas teorier sällan får. En bekantskap som djupnat och grundats genom en prövande och långvarig relation, är olik den kunskap som slagits fast genom hypotesprövning. Detta är sant för såväl förståelsen av skrifterna som för människans förhållningssätt till Gud.
Talesättet antyder att det finns en andlighet som drivs av ett kroniskt personligt behov och vill ha Gud allestädes närvarande. Insinuerar att det finns människor som likt psalmisten[3] gömmer Herrens ord i sitt hjärta, begrundar dem dag och natt, ger akt på dem och håller fast vid denna ålderdomliga textmassa; vid orden av hopp och livskraft, visdom och ledning, tröst och frid.
Men visst finns det mindre intima sätt att söka Gud på. ”Utsidans” kunskapsvägar exemplifieras av det ontologiska Gudsbeviset, särskilt talande i den moderna, modallogiska, form som lagts fram av filosofen Alvin Plantinga. Sakligt, formellt och oerhört abstrakt framställs ett argument som ur den rena logiken och ur själva innebörden hos ”Gudsbegreppet” härleder existensen hos den som ur evigheten sagt ”Jag Är”. Men ingen låter sig övertygas. Inte därför att argumentet är ogiltigt, inte heller därför att ingen orkar försöka begripa sig på det, men därför att vanan inte vacklar inför metafysiska uträkningar och begrepp.
Omvänt kan man som skriftlärd teoretiker, likt Fariséerna, vara omedveten om att det är Gud själv som man debatterar teologi med. Man känner inte skriften som sin ficka, bara för att man kan den som ett rinnande vatten. Man behöver inte ha funnit frid och frälsning, bara för att man bevisat Guds existens.
Kan det vara så att vad intet öga har sett och intet öra hört och människohjärtat inte kunnat ana har vissa trygga troende varje sekund burit tätt intill sig och under hela sin vakna tid känt i kroppen på samma sätt som den vardagliga aningen av en nyckelknippa i byxfickan?
[1] ”Man står inte med händerna i fickorna när jag talar”, Livstidsmänniskan (1992) s. 24
[2] ”Att hitta som i egen ficka”, Livstidsmänniskan (1992) s. 26
[3] Ps 119
Andra bloggar om: bibeln, talesätt, ordspråk, sven lindqvist, teolog.
Är det här intressant?
Så… igår fick jag äntligen hem den, John Caputos nya bok ”What Would Jesus Deconstruct”.
I samma veva fick jag hemskickat ämnet för den uppsats jag skall skriva denna och nästa vecka. Jag har väntat på boken sedan november och när jag nu tillslut håller den i min hand har jag inte tid att läsa den!
Jag han i alla fall läsa en stund igår, den är inte lång så jag han en bit in.
Caputo förklarar att dekonstruktion inte, som Marc C. Talor påstått, är Guds död-hermeneutik utan Guds rike-hermeneutik. ”(…) en tolkningsmetod som hjälper oss komma åt den profetiska anden hos Jesus (…)”
Enligt Caputo innebär dekonstruktion att någonting innehåller en sanning som inte kan hållas inne. Deconstruktion inträffar när den sanning som hållits tillbaka, tryckts ner och marginaliserats kommer upp till ytan och hotar maktförhållandet.
Dekonstruktion förstör inte våra liv och trosförestälnningar, skriver Caputo, men tvingar fram reform och omdaning; pånyttfödelse.
Vad skulle Jesus dekonstruera? Humoristiskt föreslår Caputo att det första som skulle dekonstrueras är frågan ”What would Jesus do?” som kommit att bli en hel industri av armband, bildekaler, tröjor m.m. inom den kristna högern i USA.
Sanningen som glömts bort är att slagordet ursprungligen populariserades av Charles Sheldon när han 1896 gav ut en bok och sedemera bestseller (30 miljoner kopior gör den till den till världens 39:de mest sålda bok) med titeln ”In His Steps; What would Jesus do?”.
Sheldon ville leva evangeliet. Han omsatte evangeliet i handling genom att leva och arbeta bland de fattiga och i det svarta gettot. Han arbetade med människors personliga upprättelse och reform men samtidigt kritiserade han rasismen, kapitalismen och alkoholindustrin och förespråkade socialistiska reformer.
I går kväll avslutade Lunds filosoficirkel sin hösttermin med en föreläsning av Antje Jackelén, biskop i Lund. Ämnet för föreläsningen var ”Mellan religionens återkomst och ateismens korståg”.
Föreläsningen såväl som samtalen efteråt på resturang Glora kom i hög grad att röra postmodern filosofi/teologi som en tillgång såväl som en utmaning för andlighet och kyrka, och som ett försvar mot aggressiv ateism grundad i ideologiskt tolkad naturvetenskap.
Den postmoderna filosofin tar udden av en del utav Dawkins, humanetikerna m.fl. argressiva ateisters kritik som fortsätter att angripa en förlegad Gudsförståelse, en Gud som redan sedan läge dödförklarats.
I samtalen efter en föreläsning om Nietzsche, arrangerad av Villhem Ekelundssamfundet i söndags, uttalade filosoficirkelns ordförande att han inte gick med på att Nietzsches skrifter kan ge stöd åt den som söker en gudstro. Jag vill verkligen hävda motsatsen; jag upplever att Nietzsches texter, och i synnerhet skriften ”Antikrist”, ger oerhört mycket. Man skall dock poängtera att Nietzsche avskydde mycket av kristendomens etik, i synnerhet sådant som empati och jämlikhet o.s.v. – denna kritik går inte att komma undan, det är helt enkelt Nietzsche som är fascist. Jag vill dock än en gång citera några favoritstycken ur Antikrist;
Metafysikerna, de blekaste bland begreppsalbinos, har gjort honom (Gud) till sin herre! Stackars Israels åskmoln och vrede! Han har blivit idealisternas ideal, ren ande, ting-i-sig. En Guds dekadens: Herren som blev ting-i-sig. Ett förnedrande Gudsbegrepp…
Här uttrycker Nietzsche sin avsmak för medeltidens och renässansfilosofernas Gud, den Gud som existerar på ett andligt men objektivt sätt, bortom världen. Det är denna Gud som ofta angrips av de nya ateisterna med sin, för att citera Jackelén, uppvärmda upplysningsretorik. Ateisterna vill definiera Gud som någonting övernaturligt, och sedan avfärda allt övernaturligt för att på så vis motbevisa Guds existens. Men vad säger att distiktionen mellan naturligt och övernaturligt är meningsfull? I (den ”postmoderna ”) traditionen från Kierkegaard, Nietzsche, Heidegger, Levinás, Derrida, Marion och Caputo (ursäkta namedroppingen), och med inspiration från östkyrkans tradition, sökes en Gud bortom sådana inskränkningar. En Gud värd namnet låter sig inte fångas i förminskade definitioner.
Redan ordet kristendom är en feltolkning: i verkligheten har det bara funnits en verklig kristen, och han dog på korset. […] Det är i grunden genomförfalskat att i en tro, t.ex. tron på återlösningen genom Kristus, se ett kännetecken på den kristne. Blott livsutövningen kan vara kristen: ett görande och låtande, inte en tro. […] Att reducera kristendomen till en tro på sanningen av någonting, till ett rent medvetenhetsbegrepp, är att förinta hela evangelium.
Nietzsche ser inget problem med (sin visserligen något elitistiska tolkning av) Kristus, eller med en kristen i bemärkelsen verklig efterföljare till Kristus. Den människa som vill vara kristen skall avhålla sig från dunkel metafysik som placerar Gud i Platons himmel, och samtidigt radikalt leva i Jesu fotspår.
Ett problem som jag försökte ta upp i samtalet med biskop Jackelén var huruvida det är möjligt, givet dessa förutsättningar, att tala om Gud som någonting mer konkret än ”skillnad”, ”gest”, ”händelse”, ”bortom” o.s.v. Kan vi prata om Gud när Gud ständigt förbryter sig mot våra föreställningar?
Kan vi, och vill vi, ha en tro i traditionell bemärkelse. Jag tycker mig inte ha fått något tillfredsställande svar.
Se större bild: ASBO
Andra bloggar om: postmodern filosofi, postmodernism, teologi, Nietzsche
I en insändare till tidningen dagen igår gick en grupp pingsledare till angrepp mot vad man beskrev som en renässans för mystik i Sverige. Denna renässans kopplades samman med Svensk kristenhets ”värsta andliga kris på flera sekler”.
Framför allt, vilket är förvånande, förklarade insändaren att ”brist på livsförvandlande andliga erfarenheter har öppnat för mystiken”. Vad menar insändarskribenterna med det?
Mer eller mindre livsförvandlande andliga erfarenheter är ju själva definitionen av ”mystik” som jag förstår det (*1). Det har uppstått en längtan efter andliga erfarenheter och denna längtan har funnit sitt svar, mot vad riktar sig då kritiken? Just pingströrelsen ska väl vara de första att betona hur viktig en personlig upplevelse av Gud är?
Naturligtvis är skribenterna inte emot personlig upplevelse av Gud i allmänhet, vad det egentligen handlar om är t.ex. bred ekumenik, retreatrörelsen, Bjärka Säby, ortodox och katolsk inspiration, apofatik samt djupmeditation och vissa bönetekninker.
Retoriken är något rörig. I insändaren påpekas att den mysticistiska strömmingen tenderar att vara kritisk mot reformationen då denna kom att utgöra en splittrande kraft inom kyrkan. Samtidigt avslutas texten med en varning för att om vågen av mystik
inte stoppas kommer den leda till kris och splittring inom frikyrkorna.
Vad skribenterna tycks vilja få fram med detta är att ”frikyrkligheten” måste hålla sig inom det snäva spektrum av evangelikal livsföring, lära och liturgi som den en gång kom att skapa sig.
Detta får man naturligtvis tycka men ska man skriva om det i tidningen bör man ge skäl för sin åsikt.
Själv är jag mycket glad och tacksam för att perspektiven har öppnats upp så att kristna kan mötas över de historiska samfundens gränser i sin tillbedjan och andlighet.
Läs också Kolpotören och andra bloggar om: mystik, mysticism, ekumenik, pingströrelsen
”What Would Jesus Deconstruct?” är en bok som kom ut den första november, författare är John D Caputo.
Jag beräknar få hem boken om några dar och väntar otåligt!
Caputo är en känd filosof och specialist på nutida kontinental filosofi med fokus på fenomenologi, hermeneutik och dekonstruktion och dess konsekvenser för teologi och religion. Hans egen version av dekonstruktion kallas ”radikal hermeneutik” och dess teologiska impliktioner går under begreppet ”weak theology”.
En av Caputos stora bidrag har varit arbetet med att visa att dekonstruktion inte leder till relativism eller nihilism utan grundas i etik och politik.
Caputo har bl.a. undervisat om Kierkegaard, Nietzsche, Heidegger, Lévinas och Derrida vilka tillsammans med Marion och Buber är hans främsta inspirationskällor. Särskilt arbetar Caputo med Derridas ”religion utan religion”. Han är alltså expert på (akademiskt) ”postmodernt” tänkande kring Gud.
WWJD är den senaste boken i The Church and Postmodern Culture-serien, redigerad av James K.A. Smith. Smith är en av de mest kända företrädarna för ”radikal ortodoxi” och en viktig nutida kristen tänkare – kopplad till ”Emerging Curch”. Han är utbildad inom kontinental filosofi samt reformert och pentakostal (pingströrelsen) teologi.
En kyrkorörelse och ett samtal liknande Emerging Church växter fram i Sverige. Det finns ännu inte, vad jag vet, något ”Emergent”-nätverk (Emergent Village) i Sverige men det autonoma växer fram otyglat och poppar upp oberäknerligt.
EmergingChurch.se, en svenskspråkig sida upprättad av ICFG, länkar tre (3) bloggare förutom re:tro; nämligen jag själv (vilket är vansinnigt och fasansfullt smickrande) tillsammans med storheter som Douglas Molgaard (Missio Dei Scandia) och Fredrik Hellström (Nordic Influence)….
