You are currently browsing the category archive for the 'teologi' category.
Min tillvaro av ständigt fortskridande funderande och studerande i allmänhet, och i synnerhet mitt umgänge med äldre intellektuella i Lund, har inneburit viktiga förskjutningar i mitt tänkande. Förskjutningar som varit synliga här på hemsidan.
Eftersom jag själv inte vill vara bunden av denna gemenskap eller idétradition är jag inte personligen intresserad kristendomens alltjämt fortgående reformation. Där jag tidigare kastat mig i händerna på de post-humanistiska filosoferna, i hopp om att i deras förkastande av metafysiken och tvivel på det mänskliga förnuftet lägga en ideologisk grund för min passionerade kristendom och socialism, har jag nu tappat det inre känslomässiga behovet av såväl utomvärldslig andlighet som en radikal politisk ståndpunkt, men finner att jag i stället längtar efter ett humanistiskt patos med fokus på samhällsförbättring och individens daning till intellektuella och moraliska dygder.
Det gamla är inte borta, jag tror fortfarande att det finns ett värde i att försöka reformera de traditionella religionerna och jag tror fortfarande på social rättvisa och ”demokrati” som viktiga värden – men just där ligger kruxet; jag tror fortfarande på värden!
_____________
Mer om: bildning, religion, existensialism, etik, politik, humanism
Den som inte redan läst Joel Halldorfs understreckare om Sarah Palin och den amerikanska högern utifrån ”1800-talets politiskt radikala evangelikala väckelse”, rekommenderas. Han ska berömmas för att ta upp den aktualla frågan. Det är just ”ta upp” som det handlar om – det är inga nya rön på gång, men Jag kände inte tidigare till den kyrkohistoriker, Donald Dayton, som Joel refererar till. Jag har nu beställt en av hans böcker: From the Margins (2007, red: Christian T. Collins Winn).
Läs mer om Sara Palin, Pingströrelsen, Fundamentalism, Joel Halldorf och the Emerging church.
Det finns en inneboende motsägelse i kreationism och ID-teori. Å ena sidan uppfattar man vetenskapen om ett hot mot religionen eftersom vetenskapliga rön står i konflikt med den fundamentalistiska bibeltolkningen. Man menar att om kristendomen är en religion värd att följa måste den hålla för vetenskaplig prövning. Å andra sidan missbrukar man vetenskapligt material, vetenskaplig metod och retorik på ett sätt som strider mot den vetenskapliga forskningens principer. Varför krysta till det så? Varför inte istället välja det ena alternativet? Antingen att som de traditionella liberalteologerna acceptera att vetenskapliga fakta måste få råda över tron, och därmed avsäga sig en stor del av de bokstavliga tolkningarna, eller att som en mer postmodern linje vägra acceptera den vetenskapliga metoden som en enhetlig och överordnad kunskapskälla.
Läs även andra bloggares åsikter om kreationism, inteligent design, venteskapsteori, vetenskap, fundamentalism
Det pågår många samtal i den svenska ”kristenheten”. Ett av de mer oroande är debatten om ”beslutsordningar och ledarstrukturer” som Tomas Ander, pastor för ”New Life” i Hässleholm, glatt välkomnar i dagens ”Dagen”. Kyrkan är i kris, medlemstalen sjunker och det blir allt mer uppenbart att behovet av genomgripande förändringar är akut. Ander tror att en lösning ligger förändrade styrelseformer.
Demokrati är någonting obibliskt, det var pastor Paul Scanlon tydlig med när han skrev i Dagen häromdagen, Ander tar upp Scanlon som ett posetivt exempel svenska pingstförsamlingar bör ta efter. Under Scanlons ”apostoliska” ledarskap har hans församling ”Abundant Life Church” i Bradford förändrats fullständigt; han startade en makeovermaskin där busslaster av fattiga människor körs in till kyrkan för att tvättas, rakas, kläs och utrustas för ett ”nytt liv”, han har startat en bibelskola, en tidning och en tv-kanal. En viktig och fantastisk del av Scandlons vision är att församlingens arbte så starkt fokuserats på att gå ut till de förlorade. Scandlon ville ”lämna de 99″; församlingen har växt från 500 till 3000 medlemmar men nästan samtliga av de som tillhörde församlingen från början har lämnat den på vägen.
Scanlons text i Dagen har redan svarats av Mikael Kindbom vars inlägg väl uttrycker en syn som jag delar. Han betonar där frikyrkornas historiska roll som en av de folkrörelser som möjliggjorde den svenska demokratin, och tar upp varnande exempel på vad maktfullkomlighet kan göra i fundamentalistiska miljöer.
Jag är ju faktiskt stolt över att det av alla frikyrkosamfund var just pingströrelsen jag råkade växa up inom, mycket just på grund av att den förenar vad Ander beskriver som ”en extrem demokratisk modell” med en betoning av personlig andlighet. De flesta frikyrkorna i Sverige är i någon mån styrda av medlemmarna och även Svenska kyrkan är i sin moderna version som ”folkkyrka” en demokratisk institution. Pingströrelsen sådan den ser ut i Sverige kan dock sägas tillhöra den radikala ”radikala reformationen”, längre än de flesta kristna rörelser har man fjärmat sig från den katolska kyrkans hierarkier, så att den enskilda pingstvännen har direkt inflytande över hur hennes egen församling ska se ut och arbeta. Det har inte funnits någon samfundsledning och ingen pastor eller styrelse har kunnat ta beslut som inte församlingen godkänt. I praktiken är en församling naturligtvis inte helt självständing utan måste anpassa sig till vad som är acceptabelt inom rörelsen och idag kan kanske demokratin vara en kraft för stelhet snarare än flexibilitet, men detta beror på att ”folkvälde” speglar folket, inte på demokratin som beslutsordning.
Det finns naturligtvis även andra former av beslutsfattande som i hög grad respekterar det ”allmänna prästadömet”. Flera grupper i den anabaptistiska traditionen, såsom kväkare och mennoniter, går ju ännu längre i sin hänsyn för individen och kräver enhälliga konsensusbeslut. För dessa grupper är gemenskapen det viktiga så beslut om förändringar får ta den tid det tar. Denna syn är oerhört främmande för en kultur där allting måste vara i rörelse hela tiden i en rasande utveckling under konkurrenstryck, effektivitetskrav och modenycker, det är en attityd som är långt mera provocerande och utmanande för en modern lärjunge än marknadsanpassade företagskyrkor.
Läs även andra bloggares åsikter om kyrka, Paul Scanlon, demokrati, missional church
Nu är jag tryggt hemkommen igen, jag tillhör inte dem som av alla platser känner sig mest hemma på Nyhem utan har återvänt till mitt gamla vanliga föräldrahem i Kronoberg. Men även här tycks spännande krafter falla från himmelen, internet har krånglat i flera dagar nu sedan ett åsknedslag i närheten. Konferensen blev något av en besvikelse, vilket antagligen beror dels på att jag har förra årets jubileumsfirande i minnet och dels på att jag bara var med de sista dagarna och bl.a. missade nattvarden.
En repris från i fjol var att Livets Ords grundare och chef Ulf Ekman var inbjuden som talare, och jag är inte särskilt mycket gladare åt saken i år än förra året. Jag hittade i alla fall någon på Nyhem att dela min avoghet mot Livets Ord och Ulf Ekman med. I bokhandeln fanns nämligen Per Kornhalls relativt nyutgivna Skapelsekonspirationen, en debattskrift som effektivt förklarar vad vi redan visste; att ”Inteligent Design”-rörelsen är en politisk och religiös kampanj, en konspiration med (illa) dold agenda, driven av konservativa värderingar och fundamentalistisk skriftsyn och med förvillanden, förtiganden, bluffar och rena lögner, utan ett uns ärligt vetenskapligt eller andligt sökande. Kornvall menar (med MINA ord) att…
ID är förledande, fördummande och förlamande, den mängd svenska religösa friskolor som bevisligen förför sina elever med psykologiskt tvång och propaganda borde stängas och kyrkorna borde ta sitt ansvar och göra upp med pseudovetenskapen.
Kornhall har varit medlem i Livets Ord i 17 år och undervisat på församlingens gymnasieskola, innan han vid millennieskiftet lämnade det som han i boken kallar en sekt. Han är dessutom disputerad biolog, en kombination som gör honom till en naturlig expert i debatten.
Naturligt är det också att Kornwall inte främst försöker vederlägga kreationistisk argumentation (vilket dock inte hindrar honom från angripa några viktiga ID-argument). Detta eftersom en av bokens viktiga grundpoänger är att evolution är ett faktum och att evolutionsteorin är någonting självklart och nödvändigt i modern vetenskap och att ID är otänkbart som vetenskapligt alternativ. Kornwall fokuserar istället på att förklara vad ID-rörelsen är och inte är, hur den arbetar, vad dess arbete leder till och vad som borde göras åt det.
Med Paulus ord uppmanar Kornvall kyrkan att vara ”barn i förhållande till ondskan men vuxna till förståndet”. Kornhall skriver att vi på eget initiativ borde bjuda in evolutionsbiologer och visa att församlingarna…
» (…) inte är bigotta, separatistiska, förnuftets ljus undflyende medeltida instutitioner, utan att de vill, med sin tro, vara en del av ett modernt samhälle. «
Jag är som alla som läst den här bloggen vet en varm anhängare av tolerans och ekumenik och jag tror att kristenheten är på väg åt rätt håll. Vi måste ifrågasätta oss själva i ljuset av varandra, de konserativa måste förstå sig själva och de liberala som nödvändiga motpoler i ett onödigt spänningsfält. Vi måste leva i ljuset och låta det skina också genom vår relation till vetenskap och förnuft, låta det skina in i de mörka vrår där vi försöker gömma en förenklad världsbild.
Å andra sidan, när vi konstaterat att ID och pseudovetenskaplig kreationism inte är ett alternativ till en materialistisk förklaring av den biologiska världen, måste vi inse att evolutionen och relaterade upptäkter faktiskt skapar problem och utmaningar för kyrkan. Filosofiska och teologiska utmaningar som för den genomtänkte och radikale kan te sig svårlösliga. Mer om detta senare.
Läs även andra bloggares åsikter om Intelligent Design, Nyhem, Livets Ord, Skapelsekonspirationen
Den kritik som Jacques Derrida utformade och utövade hade en tom kärna, men att tala om en kärna, en grundval eller en utgångspunkt för dekonstruktionen står naturligtvis i motsats till dess grundläggande utgångspunkt och till själva kärnan i Derridas projekt.
Det är likväl svårt att göra sig en bild av en företeelse och försöka beskriva den utan att använda detta slags metaforer. Just detta, språkbrukets och tankemönstrens sammanflätning med metafysiska föreställningar om sakers essenser, om tankefundament och omedelbar kunskap, kan sägas vara det främsta föremålet för Derridas kritik.
Låt oss skissa upp den typiska dekonstruktionen. Read the rest of this entry »
Hur förhåller sig teologin till filosofin, tron till logiken?
P.S.
Låt mig skryta med att jag fick full pot, maxpoäng, på senaste logiktentan!
Det sägs om en del människor att de känner skriften som sin egen ficka. Talar man då bara om mängden kunskap, eller säger uttrycket något om vilken slags kunskap sådana människor har?
Detta med fickor har Sven Lindqvist skrivit mycket insiktsfullt om och jag har honom att tacka för uppslaget. Lindqvist noterar att bra fickor är vända inåt, de är kläderna från bärarens sida. När du möter någon så ser den andre att du har fina kläder, men bara du fingrar i dina fickor. I det privata mörkret och värmen närmast kroppen bär du det nödvändiga ”och känner att det hela tiden är med”[1]. ”Det man känner som sin egen ficka”, skriver Lindqvist, ”kan man genom beröring, på ett skyddssökande, intimt sätt”[2].
Denna inifrånkunskap ska skiljas från det vetande vi visar upp. Den kunskap som skyltas och säljs, som skall systematiseras, bokföras och betygsättas. I fickan finns det vanemässiga vetande som universiteten inte undervisar i. Fickans förtrogenhet har ett personligt värde som föreläsningarnas teorier sällan får. En bekantskap som djupnat och grundats genom en prövande och långvarig relation, är olik den kunskap som slagits fast genom hypotesprövning. Detta är sant för såväl förståelsen av skrifterna som för människans förhållningssätt till Gud.
Talesättet antyder att det finns en andlighet som drivs av ett kroniskt personligt behov och vill ha Gud allestädes närvarande. Insinuerar att det finns människor som likt psalmisten[3] gömmer Herrens ord i sitt hjärta, begrundar dem dag och natt, ger akt på dem och håller fast vid denna ålderdomliga textmassa; vid orden av hopp och livskraft, visdom och ledning, tröst och frid.
Men visst finns det mindre intima sätt att söka Gud på. ”Utsidans” kunskapsvägar exemplifieras av det ontologiska Gudsbeviset, särskilt talande i den moderna, modallogiska, form som lagts fram av filosofen Alvin Plantinga. Sakligt, formellt och oerhört abstrakt framställs ett argument som ur den rena logiken och ur själva innebörden hos ”Gudsbegreppet” härleder existensen hos den som ur evigheten sagt ”Jag Är”. Men ingen låter sig övertygas. Inte därför att argumentet är ogiltigt, inte heller därför att ingen orkar försöka begripa sig på det, men därför att vanan inte vacklar inför metafysiska uträkningar och begrepp.
Omvänt kan man som skriftlärd teoretiker, likt Fariséerna, vara omedveten om att det är Gud själv som man debatterar teologi med. Man känner inte skriften som sin ficka, bara för att man kan den som ett rinnande vatten. Man behöver inte ha funnit frid och frälsning, bara för att man bevisat Guds existens.
Kan det vara så att vad intet öga har sett och intet öra hört och människohjärtat inte kunnat ana har vissa trygga troende varje sekund burit tätt intill sig och under hela sin vakna tid känt i kroppen på samma sätt som den vardagliga aningen av en nyckelknippa i byxfickan?
[1] ”Man står inte med händerna i fickorna när jag talar”, Livstidsmänniskan (1992) s. 24
[2] ”Att hitta som i egen ficka”, Livstidsmänniskan (1992) s. 26
[3] Ps 119
Andra bloggar om: bibeln, talesätt, ordspråk, sven lindqvist, teolog.
Är det här intressant?
Så… igår fick jag äntligen hem den, John Caputos nya bok ”What Would Jesus Deconstruct”.
I samma veva fick jag hemskickat ämnet för den uppsats jag skall skriva denna och nästa vecka. Jag har väntat på boken sedan november och när jag nu tillslut håller den i min hand har jag inte tid att läsa den!
Jag han i alla fall läsa en stund igår, den är inte lång så jag han en bit in.
Caputo förklarar att dekonstruktion inte, som Marc C. Talor påstått, är Guds död-hermeneutik utan Guds rike-hermeneutik. ”(…) en tolkningsmetod som hjälper oss komma åt den profetiska anden hos Jesus (…)”
Enligt Caputo innebär dekonstruktion att någonting innehåller en sanning som inte kan hållas inne. Deconstruktion inträffar när den sanning som hållits tillbaka, tryckts ner och marginaliserats kommer upp till ytan och hotar maktförhållandet.
Dekonstruktion förstör inte våra liv och trosförestälnningar, skriver Caputo, men tvingar fram reform och omdaning; pånyttfödelse.
Vad skulle Jesus dekonstruera? Humoristiskt föreslår Caputo att det första som skulle dekonstrueras är frågan ”What would Jesus do?” som kommit att bli en hel industri av armband, bildekaler, tröjor m.m. inom den kristna högern i USA.
Sanningen som glömts bort är att slagordet ursprungligen populariserades av Charles Sheldon när han 1896 gav ut en bok och sedemera bestseller (30 miljoner kopior gör den till den till världens 39:de mest sålda bok) med titeln ”In His Steps; What would Jesus do?”.
Sheldon ville leva evangeliet. Han omsatte evangeliet i handling genom att leva och arbeta bland de fattiga och i det svarta gettot. Han arbetade med människors personliga upprättelse och reform men samtidigt kritiserade han rasismen, kapitalismen och alkoholindustrin och förespråkade socialistiska reformer.
I går kväll avslutade Lunds filosoficirkel sin hösttermin med en föreläsning av Antje Jackelén, biskop i Lund. Ämnet för föreläsningen var ”Mellan religionens återkomst och ateismens korståg”.
Föreläsningen såväl som samtalen efteråt på resturang Glora kom i hög grad att röra postmodern filosofi/teologi som en tillgång såväl som en utmaning för andlighet och kyrka, och som ett försvar mot aggressiv ateism grundad i ideologiskt tolkad naturvetenskap.
Den postmoderna filosofin tar udden av en del utav Dawkins, humanetikerna m.fl. argressiva ateisters kritik som fortsätter att angripa en förlegad Gudsförståelse, en Gud som redan sedan läge dödförklarats.
I samtalen efter en föreläsning om Nietzsche, arrangerad av Villhem Ekelundssamfundet i söndags, uttalade filosoficirkelns ordförande att han inte gick med på att Nietzsches skrifter kan ge stöd åt den som söker en gudstro. Jag vill verkligen hävda motsatsen; jag upplever att Nietzsches texter, och i synnerhet skriften ”Antikrist”, ger oerhört mycket. Man skall dock poängtera att Nietzsche avskydde mycket av kristendomens etik, i synnerhet sådant som empati och jämlikhet o.s.v. – denna kritik går inte att komma undan, det är helt enkelt Nietzsche som är fascist. Jag vill dock än en gång citera några favoritstycken ur Antikrist;
Metafysikerna, de blekaste bland begreppsalbinos, har gjort honom (Gud) till sin herre! Stackars Israels åskmoln och vrede! Han har blivit idealisternas ideal, ren ande, ting-i-sig. En Guds dekadens: Herren som blev ting-i-sig. Ett förnedrande Gudsbegrepp…
Här uttrycker Nietzsche sin avsmak för medeltidens och renässansfilosofernas Gud, den Gud som existerar på ett andligt men objektivt sätt, bortom världen. Det är denna Gud som ofta angrips av de nya ateisterna med sin, för att citera Jackelén, uppvärmda upplysningsretorik. Ateisterna vill definiera Gud som någonting övernaturligt, och sedan avfärda allt övernaturligt för att på så vis motbevisa Guds existens. Men vad säger att distiktionen mellan naturligt och övernaturligt är meningsfull? I (den ”postmoderna ”) traditionen från Kierkegaard, Nietzsche, Heidegger, Levinás, Derrida, Marion och Caputo (ursäkta namedroppingen), och med inspiration från östkyrkans tradition, sökes en Gud bortom sådana inskränkningar. En Gud värd namnet låter sig inte fångas i förminskade definitioner.
Redan ordet kristendom är en feltolkning: i verkligheten har det bara funnits en verklig kristen, och han dog på korset. […] Det är i grunden genomförfalskat att i en tro, t.ex. tron på återlösningen genom Kristus, se ett kännetecken på den kristne. Blott livsutövningen kan vara kristen: ett görande och låtande, inte en tro. […] Att reducera kristendomen till en tro på sanningen av någonting, till ett rent medvetenhetsbegrepp, är att förinta hela evangelium.
Nietzsche ser inget problem med (sin visserligen något elitistiska tolkning av) Kristus, eller med en kristen i bemärkelsen verklig efterföljare till Kristus. Den människa som vill vara kristen skall avhålla sig från dunkel metafysik som placerar Gud i Platons himmel, och samtidigt radikalt leva i Jesu fotspår.
Ett problem som jag försökte ta upp i samtalet med biskop Jackelén var huruvida det är möjligt, givet dessa förutsättningar, att tala om Gud som någonting mer konkret än ”skillnad”, ”gest”, ”händelse”, ”bortom” o.s.v. Kan vi prata om Gud när Gud ständigt förbryter sig mot våra föreställningar?
Kan vi, och vill vi, ha en tro i traditionell bemärkelse. Jag tycker mig inte ha fått något tillfredsställande svar.
Se större bild: ASBO
Andra bloggar om: postmodern filosofi, postmodernism, teologi, Nietzsche
